Steel Seed

Mänskligheten har mött ett tragiskt öde och vad har du tänkt att göra för att ställa allt tillrätta? Jo, hitta stålfröer förstås!

En dystopisk början

Spelet Steel Seed utspelar sig långt in i framtiden. Vi spelar som Zoe, dotter till en forskare som bidragit till stor teknologisk framgång. Zoe är denna människan kvar i denna värld, som numera är fylld av farliga robotar och tillsammans med din robotkompanjon KOBY är ditt uppdrag att hitta så kallade Steel Seeds, som sägs vara nyckeln till mänsklig överlevnad. Intressant story? Njae. Jag tycker personligen att narrativet här är platt och ointressant. Det känns som en sci-fi-berättelse man tagit del av förut och jag känner ingen motivation att ta reda på vad som ska hända härnäst.

För att gå igång hade jag behövt lite mer mänsklig interaktion mellan Zoe och andra karaktärer, men det enda vi får är hologram från dåtiden. Detta får henne att kännas mer som en åskådare än aktiv deltagare.  Jag gillar temat att utforska hur det är att vara en ensam människa i en dystopisk värld,  men problemet är att det inte presenteras på ett tillräckligt engagerande sätt för att få spelaren att känna inlevelse.  Ta NieR Automata och Stellar Blade till exempel. Där har vi två spel med liknande dystopisk tematik, men som presenterar sin berättelse och tematik på ett mer engagerande sätt med sina karaktärer och sin värld. Redan från start får spelaren känslan av att det finns ett djup i de spelen, något som Steel Seed fallerar på. 

Steel Seed är först och främst ett stealth-action-spel där du går från område till område, tar ner fiender och hoppar över plattformar. Striderna är enkla. Zoe har ett lasersvärd som hon attackerar med och hon kan ducka fiendeattacker. Utöver kan hon också skjuta med hjälp av KODY på avstånd för att distrahera och bedöva fiender. Helst vill du dock undvika att gå in och stångas mot fiender. Ditt starkaste verktyg är att istället att smyga dig på fienden och ta ned den med en smygattack. Banorna är i mångt och mycket utformade efter smygandet, med holografiskt gräs som gör dig osynlig och fiender som rör sig i specifika mönster. Jag tycker detta och striderna funkar hyfsat, problemet är snarare att det blir repetitivt i längden.

Fiendevarationen är låg med ett par olika varianter av samma typ av robot och nivådesignen utvecklas inte särskilt mycket under spelets gång. Jag blir snabbt uttråkad och omotiverad att spela vidare. Det hade hjälpt om partierna, där du ska ta ut fiender utan att bli upptäckt, hade varit få och mer utspridda samt varit med varierade sett till fiender och uppdrag.  Jag hade personligen sett lite mer fokus på att utveckla striderna och så att den biten varit mer kompetent, med fler fiender och bossar att möta under banorna.  Just nu finns det knappt några bossar att tala om, vilket gör att gameplayloopen känns monoton. 

Att smyga och döda är ditt uppdrag

Något jag tycker är mer intressant är dock uppgraderingssystemet. Varje förmåga är låst bakom ett specialuppdrag, som att döda ett visst antal fiender med smygattacker, att undvika ett antal attacker eller liknande. Dessa är bland annat nya avståndsattacker som kan användas med KOBY eller mer hälsobrygder. Det är inte de mest utvecklade varianter du kan låsa upp, men jag uppskattar ändå att systemet är där. Dessa låser du för övrigt upp på stationer, som påminner lite om lägereldar i Souls, där du kan hela och spara ditt spel. 

Jag gillar även att utvecklarna lagt till ett antal plattformselement i spelet. Zoe kan dubbelhoppa, springa på specifika väggar och klättra på vissa. Jag hade uppskattat spelet än mer om de hade valt att fokusera mer på plattformandet och mindre på smygandet, eller iallafall att de hade lagt in mer plattformstekniker att använda sig av under detta.  Det finns även lite miljöpussel där du ska använda KOBY för att hacka databaser som låser upp en väg framåt. Ibland går det på tid och du måste ta dig förbi plattformar snabbt innan de inaktiveras. Dessa pussel är enkla och kräver ingen tankeverksamhet från spelaren då de löses genom ett enkelt knapptryck. Jag tycker att dessa fungerar med tanke på spelets genre, där stealth-segmenten är i fokus.

Som en rörig målning

Grafiskt är spelet lite som ett tveeggat svärd. Miljöerna är riktigt fina och framhäver spelets sci-fi-setting väl med snygga bakgrunder av högteknologiska byggnader. Dock brister variationen en aning då de flesta områden du kommer till har liknande utseende.  Dock känns menyerna lågbudget och oinspirerade och karaktärsmodellerna är stela och uttryckslösa. Musiken i spelet är funktionell och gör sitt jobb, men det är inget jag kommer lyssna på nu i efterhand. Det är klassisk skräckambiens med inslag av elektroniska instrument och trummor för att bygga en stämning. 

Sammanfattningsvis har jag svårt att rekommendera detta spel. I teorin är det riktigt bra, men i praktiken faller det platt på nästan alla plan och jag känner att många andra spel gör vad detta spel vill fast bättre, som Star Wars Jedi-spelen och Dead Space.