Phantom Brave: The Lost Hero

Phantom Brave: The Lost Hero är på alla sätt ett strategispel – och ett som verkligen lutar sig in i vad genren innebär. Här finns allt från taktisk djupdykning till mängder av statistik, men också en barnsligt charmig ton som kan vara både lockande och avskräckande.

Berättelsen som utspelas i Phantom Brave: The Lost Hero är i grunden en som vi hört tusen gånger förr. Huvudkaraktären Marona – en ung flicka som kan kommunicera med andar (Phantoms) – ger sig ut på äventyr med sin vän Ash. När ett mystiskt spökskepp attackerar separeras de, och det blir Maronas (och därigenom din) uppgift att rädda sin kidnappade vän. Det gör du genom att bli kapten över ett eget skepp, fyllt av andar som du träffar och rekryterar genom spelets gång, och seglar haven för att besegra fiender på fjärran öar.

Phantom Brave: The Lost Hero är utvecklat av Nippon Ichi Software – ett namn som bokstavligen betyder ”Japan nummer ett.” Och ja, det märks tydligt att detta är ett spel med en genuin japansk prägel. Anime-karaktärerna ser ut och låter som om de vore tio år gamla, och berättelsen har en genomsyrande barnslig ton. Det finns humor – ibland av det mörkare slaget – men mycket känns riktat till en yngre publik. Det finns nödvändigtvis inget fel med det, men för någon (som mig!) som är ovan med detta slag av japanska spel kan det inledningsvis kännas något löjligt. Som tur är lyckades de charmiga karaktärerna, starka röstskådespeleriet samt möjligheten att skippa den stundtals utdragna dialogen höja upplevelsen rejält!

Dags för strid!

Stridssystemet

Själva spelet har en relativt enkel grundpremiss: allt handlar om att vinna strid efter strid. Vid början av varje strid är Marona ensam, men med hjälp av hennes unika förmåga, Confine, kan hon återuppliva sina spökvänner för att hjälpa till i strid.  Varje bana inleds därmed med att spelaren återupplivar så många av sina vänner som möjligt. Och när det är klart? Då börjar striden på riktigt.

Detta är i grunden ett turordningsbaserat spel, vilket man sett tusen gånger förr, men det lyckas ändå kännas modernt och fräscht. Istället för att röra sig på ett traditionellt rutnät får du friheten att styra dina karaktärer inom en viss radie, vilket är en enormt välkommet inslag. Du kan till och med hoppa för att nå nya höjder! I vanlig ordning har varje karaktär ett antal attacker, alla med sina egna styrkor, svagheter och area-effekter. Striderna går därmed ut på att röra dig, attackera, och sedan låta turen gå över till nästa karaktär (antingen fienden eller din lagkamrat). När du besegrat alla fiender går du vidare – misslyckas du, finns inga större konsekvenser, förutom att du kan tvingas spela om äldre banor för att stärka dina karaktärer.

Och tja, där är egentligen spelets grund förklarat. Men det finns så oerhört mycket mer att ta upp. Minns ni hur jag nämnde att dialogerna babblar på en hel del? Tyvärr gäller samma för spelets många tutorials. De är många, ibland överdrivet så, och även om ambitionen är att gradvis introducera nya spelmoment går det ofta för snabbt – särskilt med tanke på spelets komplexitet.

För ja – detta är onekligen ett strategispel för den som älskar statistik. Varje Phantom du väljer (och det finns cirka 50 olika) har unika stats, egenskaper och förmågor. HP och SP är bara början – här snackar vi även Defense, Intelligence, Dexterity, Speed, Steal och fler därtill. Lägg till elementmotstånd, individuella skills, vapenval och möjligheten att levla upp varje detalj, och du får en strategibibel i spelformat. Det är… överväldigande, men för den som älskar strategi finns det synnerligen i överflöd.

Det tar dock inte slut där. Huvudkaraktären Marona har en speciell förmåga där hon kan återuppliva sina spökvänner i form av objekt på spelbanan, vare sig träd, buskar, stenar, lådor eller kanoner. Jag kanske inte behöver berätta för dig att det objekt du väljer att återuppliva dina vänner med också påverkar vännernas stats och egenskaper? Om du börjar bli less på att läsa denna recension vid denna punkt, då är nog detta spel inte något för dig.

Med allt detta sagt flyter spelets stridssystem på oerhört bra. Möjligheten att röra sig fritt, tillsammans med de snabba attackerna och flytande tempot, gör att detta spel stundtals inte alls känns som ett turordningsbaserat spel. Det finns alltså utrymme för alla sorters spelstiler här; både för de som vill ta det långsamt och strategiskt, och för dem som föredrar lite snabbare gameplay.

Men ja… det finns brister

Som jag nämnde tidigare är spelet komplicerat – och det är en underdrift. Ständigt introduceras nya karaktärer, funktioner och mekaniker som spelet förväntar sig att vi ska bemästra. Detta ledde till att jag, kanske lite dumt, skippade igenom vissa tutorials. Resultatet? Jag hamnade i en situation där jag inte kunde skada en fiende eftersom han var skyddad av en barriär. Efter att frenetiskt ha bläddrat igenom spelets hjälpmenyer – som dessutom är fruktansvärt röriga – lyckades jag till slut hitta lösningen, precis innan det var för sent.

Här ligger spelets största problem: den överväldigande komplexiteten i kombination med bristfälliga tutorials och en ohjälpsam hjälpmeny. Ett annat exempel är när jag försökte låsa upp öns ”juice bar”. Den var gråmarkerad i menyn, och jag antog därför att den inte kunde låsas upp än. Fel! Det visade sig att jag behövde skapa en specifik typ av karaktär – något jag först förstod flera timmar senare.

Skulle dessa problem kunnat undvikas om jag hade varit mer uppmärksam under dialogerna? Kanske. Men med tanke på att spelet är extremt dialogtungt, och att karaktärerna både låter och beter sig som 10-åringar, är det svårt att inte tappa fokus.

SÅ mycket statistik (och ja, det finns ännu mer!)

Grafik & musik

Trots dessa svagheter flyter spelet på imponerande bra. Jag stötte endast på en mindre bugg där fiender hade svårt att navigera runt banorna, men i övrigt är spelet välpolerat och visuellt tilltalande. Det är tydligt redan från bilderna att detta är ett synnerligen färgglatt spel, fyllt med livliga och varierade miljöer, charmig 3D-grafik och detaljerade karaktärsmodeller.

Bäst av allt är dock musiken. Den är både glad och stämningsfull, och bakgrundsmelodierna har en härligt catchy ton. Under dina äventyr på ön bjuder spelet på harmoniska och avkopplande toner, medan striderna ackompanjeras av mer intensiva och episka arrangemang med kraftfulla trummor. Sammantaget: ett snyggt spel med bra musik – fint!

Slutsats

Phantom Brave: The Lost Hero är på många sätt ett gediget trippel-A-spel som levererar en unik blandning av strategiskt djup och barnslig charm (eller avskräckelse). I synnerhet vill jag höja stridssystemet, som må mycket väl vara det mest djupgående jag hittills bemött i ett spel. Lägg därtill på spelets färgglada estetik och stämningsfulla musik och det är tydligt att Phantom Brave: The Lost Hero har mycket att erbjuda – särskilt för fans av genren. 

Det är dock omöjligt att ignorera spelets överväldigande komplexitet, röriga hjälpmenyer och ibland utdragna dialoger, som i det stora hela gör spelet nästintill otillgängligt för nya spelare. Med ett pris på 60 euro förväntar man sig en upplevelse som känns polerad på alla fronter, och här lämnar spelet något att önska. Detta spel kommer verkligen inte att passa alla – i synnerhet dem som aldrig testat på genren tidigare.

Men… för de som uppskattar djupa strategispel och inte är rädda för en brant inlärningskurva kan Phantom Brave dock vara ett riktigt guldfynd. Det finns enormt mycket gameplay här för den som är redo att ta sig an utmaningen.

Detta är ett spel som kräver tålamod – men för den som är redo att investera tiden kan belöningen vara stor. Jag ger spelet därmed utmärkelsen “Bra köp” för dess fantastiska exekvering av genren!