Mixar man galen action med den vackra Salma Hayek, så får vi den sjunde luckan. Och som beskrivet i inlägget från 30 nov så representerar den bra en film som verkligen kan dela publiken.
Blacklist är en lista med de bästa oproducerade manusen kan man väl säga. Vi har sett många bra filmer komma från den. Till exempel In Bruges (2008) och The Wolf of Wall Street (2013).
Vi har även ett par sämre filmer som kommit från blacklistmanus. Red Riding Hood (2011) och Abduction (2011). Sen finns mellanklassen. Filmer som Arnolds återkomst – The Last Stand (2013) och dagens film – Everly är definitivt såna filmer.
Personligen gillar jag Everly, regisserad av Wrong Turn 2 (2007) regissören Joe Lynch (som släppte Mayhem (2017) tidigare i år till fantatiskt mottagande). Enligt mig var Wrong Turn 2 bäst i serien för den hade kul med konceptet och gjorde nåt väldigt riskabelt genom att placera en punkikon – Henry Rollins – i en av rollerna i en handling om en överlevnadsdokusåpa i den skog där mutantkannibalerna bor. Liksom – vad fan?
Halloween: Resurrection (2002) gjorde en liknande grej genom att låta handlingen vara en dokusåpa i Myershuset utan att de visste om att vår käre Michael levt under huset en tid och sedan, som ett körsbär på toppen, sätta Busta Rhymes i en av rollerna. Så mycket fel på så många sätt. Halloween var aldrig en filmserie som passade för kul koncept på det viset. Wrong Turn var det från början.
Men hur som helst…
Efter efter ett par problematiska produktioner och en uppstartad podcast (The Movie Crypt på GeekNation som jag rekommenderar med hela mitt hjärta för filmskapare och filmfans) så påbörjade han produktionen av Everly i Serbien. En knapp månad att spela in (28 dagar om jag minns korrekt) sen en hel del tid i postproduktion. Detta var faktiskt en film jag verkligen såg framemot. Den producerades samtidigt som Lynchs vapenbroder Adam Green (Hatchet (2006), Frozen (2010)) producerade sin ganska så unika Digging Up the Marrow (2014). Jag hade en VoD double feature när de båda släpptes.
Everly är lite som Die Hard (1988) i en lägenhet. Låter det intressant? Då kan jag rekommendera den. Om inte så ska ni nog hålla er från den här. Everly (Salma Hayek) är en kidnappad kvinna som tvingas jobba som prostituerad i ett hyreshus tillsammans med andra kvinnor i egna lägenheter som de i princip inte får lämna. När Everlys boss får reda på att hon försökt sätta dit honom sätter han ett pris på hennes huvud – ett pris som får till och med hennes vänner och kollegor i samma byggnad att försöka ta livet av henne. Everly är en väldigt cool karaktär, hon är en perfekt mördare och väldigt känslig mor. Hennes egen mor och dotter blandas in i det hela och det via en scen som endast hörs via en telefon och det är otroligt skickligt gjort.
Vi lämnar knappt lägenheten, folk skjuts hit och dit och soundtracket av Bear McCreary (känd för alldeles för mycket för att egentligen välja, men The Walking Dead (2010 -) är en av hans kändaste verk) är utomordentligt och ett av de bästa han gjort (ett jag själv har i bakgrunden ofta när jag skriver). Skådespelarinsatserna för huvudkaraktärerna är över förväntan för den här typen av film, dessvärre är övriga ensemblen rätt trist och filmen i sig är lite för överlång för sitt eget bästa. Tredje akten är fullsmockad med snygga actionsekvenser och klassiska stunttrick med minimalt med CGI (även om det finns där). Regissören själv dyker upp för en cameoroll som en S.W.A.T-polis i slutet vilket alltid är kul. Detta till den vackraste och spöklikaste versionen av Silent Night jag någonsin hört. Framförd av McCrearys fru – Raya Yarbrough. För just det, det är en julfilm. Precis som Die Hard!
Everly har fått väldigt mycket dålig kritik. Jag förstår inte varför. Vad förväntade sig folk? Det är en lågbudget actionfilm med en baddass karaktär som skjuter Yakuzas och ett fantastiskt soundtrack. Den är välspelad, välfilmad om än något seg. Så synd för den förtjänas att ses minst en gång och soundtracket i sig förtjänas absolut att lyssnas på.
Rayas tolkning av Silent Night ligger i min julspellista och har gjort så sen den släpptes. När ni läser detta har jag förmodligen redan hört den minst ett tiotal gånger denna december.
Gillar ni inte filmen så lovar jag att ni ialla fall får rysningar av den låten.
