Till slut når vi julafton, där vi alla tillsammans samlas för att umgås, äta gott och få ett litet besök av tomten. Så vad passar då inte bättre än en av filmhistoriens största ensemble filmer; detta är den tjugofjärde och sista luckan. Och som beskrivet i inlägget från 30 nov så representerar den bra en film som verkligen kan dela publiken.
Vi är nu framme. Den 24 filmen på listan och ni ska ha ett stort tack om ni varit med hela eller stora delar av vägen; det betyder otroligt mycket för mig. Så tack, nu avslutar vi det här.
Det här är kanske inte en underskattad film, men den känns lite bortglömd hos dagens publik. Det är inte så konstigt kanske. Stanley Kramers (1913-2001) En ding, ding, ding, ding värld (1963) (dess svenska titel) är en ensemblefilm från 1963 och den vanligaste versionen som lättast går att få tag på är drygt två och en halv timme lång – och det är den nedkortade varianten. Dessa saker kan vara lite avtändande och många av skådespelarna är sorgligt nog okända för dagens publik. Vi har Spencer Tracy, Milton Berle, Sid Caesar, Buddy Hackett, Ethel Merman, Micket Rooney, Dick shaw, Phil Silvers, Terry-Thomas, Jonathan Winters, Edie Adams, Dorthy Provine och Jim Backus i huvudrollerna (tror inte jag missade nån) och då har jag inte nämnt de fantastiska cameorollerna från till exempel Buster Keaton, The Three Stooges, Jack Benny och Jerry Lews (som gick bort tidigare i år 2017). De flesta av dessa finns förstås inte längre med oss. Spencer gick bort bara några få år efter denna.
Bara att se Keaton (en av de största komikerna från stumfilmens era tillsammans med Charlie Chaplin och Harold Lloyd) igen är sanslöst skoj även om rollen är kortare än vad som var tänk från början.
Även om ni kanske inte känner igen namnen så bör inte det vara ett hinder från att ta en titt – tvärtom. Det finns en hel filmvärld att upptäcka från förr och det här kan vara en bra ingång i det hela. Den är i färg, ett hissnande tempo, fantastisk komedi som håller än (för det mesta) och helt sanslösa stunts. Filmad på 70mm gör den sanslöst vacker och det får den att se väldigt polerad ut. Blu-Ray utgåvan är respektfullt restaurerand och tar inte bort något från upplevelsen, utan gör den bara perfekt för dagens format. Den har antaligen inte sett så här bra ut sen den gick på bio.
The Academy of Motion Picture Arts and Sciences will kick off its summer screening series, ”The Last 70mm Film Festival,” on Monday, July 9, with a big-screen presentation of ”It’s a Mad, Mad, Mad, Mad World” (1963).
Pictured: IT’S A MAD, MAD, MAD, MAD WORLD, 1963.
Vad handlar den om? Kortfattat så handlar det om en grupp människor som bevittnar en man köra utför en klippa och krascha. De kommer till hans undsättningen, men mannen är redan döende. Med sina sista andetag avslöjar han sin största hemlighet – han har begravt 350.000 dollar under ett stort ”W” i Santa Rosita State Park. Gruppen försöker först komma överens om att de ska dela på pengarna, men efter flera försök att komma överens hur det ska gå till blir det istället ett race till gömstället – allt i realtid.
Premissen känns kanske igen hos flera av er från Rat Race (2001). De hade också en enorm ensemble med folk som Breckin Meyer, Cuba Gooding Jr., Seth Green, Vince Vieluf, Amy Smart, Rowan Atkinson, Whoopi Goldberg, Lanei Chapman och John Cleese – och det är inte alla.
I den är det dock så att Cleese får gänget att tävla mot varandra för att han själv har ett sällskap rika människor som har slagit vad om vem som ska vinna – utan att gänget vet om vadslagningen. Det är en kul uppdaterad version som ändå inte är en direkt remake och som jag minns med kärlek från när jag var barn. Men ska jag vara ärlig så hade jag älskat It’s a Mad, Mad, Mad, Mad World som barn, antagligen ännu mer än Rat Race. En sån där film jag kunde sett flera gånger i veckan.
Viisa av filmens stunts är helt otroliga än idag. Ett bråk mellan tre personer leder till en totaldemolerad bensinstation. Väggar och tak rasar över bråkstakarna samtidigt – det är helt galet!
Ett plan flyger rakt igenom en stor reklamskylt i trä (tydlig dog en motor och den andra skadades kraftigt under stuntet så det var nära att planet knappt landade). Bilar faller över klippor flera gånger på ett mycket mer underhållande vis än vad vi ofta såg under 80-talet eller idag.
Karaktärerna är alla fantastiska. Antingen älskar man dem eller så älskar man att hata dem – ingen blir någonsin särskilt störande eller jobbig. De karaktärer som är det tycker inte ens de andra karaktärerna om och det skapar en härlig antagonism mellan dem. Det som är lite extra härligt är att det finns ingen ond eller god. Alla vill bara komma åt pengarna. Visst är de giriga, men inte onda. Elaka – javisst, men inte ondskefulla. Det är en frisk fläkt från alla endimenssionella karaktärsark vi sett alldeles för många gånger både före och efter. Det betyder inte att alla filmer behöver ha komplexa karaktärer eller så. De är inte särskilt komplexa här heller. De är bara människor. Men det är just det som är skönt – de är bara människor som hamnar i en extraordinär situation där de tar till drastiska åtgärder för att vinna. Det är nåt människor är rätt bra på; på gott och ont.
Filmen kan på sina ställen kännas lite daterad och icke politiskt korrekt, men den fångar sin tid väldigt bra och den tiden var inte den bästa för alla. Den fokuserar dock inte på det direkt så det känns aldrig som det blir ett jätteproblem. Man måste minnas när den gjordes och då är den inte så illa ändå mot filmer som kommer än idag.
Det här är en komediklassiker som borde lyftas fram mer. Med sin enkla men väldgjorda premiss, sina otroliga skådespelare, sin fantastiska regi och underbara manus så är filmen nästan tidslös. Vi kommer alltid förstå skattjakter och vi kommer alltid vara tävlingsinriktade. Hur vi tävlar och jagar efter priser förändras, men konceptet kommer alltid stå sig – det är så klassiskt och odödligt!
Kom ihåg att den klassiska boken Skattkammarön (1883) blev till en Disneyfilm med namnet Skattkammarplaneten (2002). Allt de gjorde var att uppdatera den till en sciencefiction setting och anpassa den för en filmformatet – men grunden var densamma som Robert Louis Stevensons (1850-1894) original.
Skattjakter kommer alltid hänföra oss oavsett tidsålder.
Så tack ännu en gång för att ni tagit er tid till att läsa dessa texter.
Hoppas ni fått ut nåt av det – vare sig ni läst vid frukostbordet, i sängen, på bussen eller på toaletten. Kanske kan denna sista text låter er komma ifrån ert sällskap (familj eller vänner) ett par minuter för lite egen tid eller kanske ni är ensamma i lugn och ro och läser detta. Oavsett vad fallet är så tackar jag er extra mycket för att jag fick vara en del av er jul.
Se nu till att ha en fantastik jul eller helgdag; för det ska jag försöka ha.
God Jul, God Helg och gott nytt år
– önskar Emil Johansson
Vill ni ge mig nån respons på vad jag skrivit eller bara vill se vad jag hittar på härnäst?
Följ mig då på min Twitter eller varför inte min Instagram!
Ni kan även maila mig på [email protected].
Se även till att följa Nördliv på Twitter, Facebook och Instagram för senaste nytt från oss!
