När en riktig kuf fick idén om att göra den ultimata filmen, så hittar vi vad som gömmer sig under den tjugoandra luckan. Och som beskrivet i inlägget från 30 nov så representerar den bra en film som verkligen kan dela publiken.
Jag har en fascination för excentriska människor, särskilt de som är konstnärer.
Georgia O’Keeffe (1887 – 1986), Charles Bukowski (1920 – 1994), Joakim Thåström och Edward D. Wood Jr. (1924 – 1978) är bara några av dem och idag tänkte jag att vi ska ta en lite titt på biografifilmen om Ed Wood.
Av alla filmer Tim Burton har gjort så är Ed Wood definitivt en av mina personliga favoriter. Burton har varit en expert på udda och missförstådda figurer. Edward Scissorhands, Sweeney Todd, Willy Wonka och Ed Wood var alla udda figurer som inte riktigt passade in, enda skillnaden är egentligen att Wood faktiskt var en verklig människa. Men hans historia är lika intressant som de andra som jag nämnde; särskilt för cineaster.
Ed var ett fan av filmkonsten och han drömde om att göra sina egna storproduktioner. De flesta av hans idéer var sånt som vem som helst egentligen skulle kalla för b-schlock – kort och gott skräp. Men han trodde på dem och tillsammans med några andra utstötta lyckades tillslut Ed skapa ett par av filmvärldens mest passionerade men tekniskt inkompetenta filmer. Om han inte visste bättre eller bara var i total förnekelse kan jag inte svara på men framåt slutet på Eds liv tror jag verkligheten kom ifatt honom, han dog utfattig och då bortglömd. Det är en ganska så sorglig historia om en väldigt passionerad men talanglös man som kämpade för att få sina drömmar att bli sanna.
Han återupptäcktes på 80-talet när en av hans filmer, Night of the Ghouls (1959) hittades. Den hade legat orörd sedan Ed hade lämnat in den för framkallning men inte haft råd att hämta ut den. Tack vare filmälskaren Wade Williams släpptes den 23 år efter att den filmats. I och med det (och en rerelease av Plan 9 from Outher Space (1959) av Williams) började Wood upptäckas av en ny publik som inte ens var födda när Ed skapade sina alster. Visst hade Plan 9 gått som nattbio på TV under ett par år, men det var nu Ed blev ett kultfenomen och en ikon som idag någorlunda får den respekt han förtjänar. Sedan dess har hans filmer släppts flertalet gånger på hemmavideo och även på bio vid vissa tillfällen.
Att Burton valt att göra film om Woods liv (med vissa konstnärliga friheter som seden tillåter) är inte alls konstigt. Han känner antagligen igen sig i honom. Det lustiga är dock att filmen verkar ha försvunnit ur folks medvetenhet. Kanske för att Burtons mer excentriska filmer stuckit ut mer och dragit till sig en mer hardcore publik av hans stil. Stilen finns i Ed Wood men är mycket mer subtil och lågmäld jämfört med hans andra verk av ganska så uppenbara anledningar – den är verklighetsbaserad.
Ed var en speciell person, särskilt då. Han var till exempel en transvestit som hoppade fallskärm iklädd i damunderkläder under sin uniform under andra världskriget om jag inte missminner mig helt (och då är det fallskärmsdelen jag är lite osäker på). Han förlorade dessutom sina tänder under kriget. Han hade också en nära relation med den ungerska skräckikonen Bela Lugosi som cementerade sig själv in i filmhistorien med sin porträttering av Dracula i Todd Brownings filmatisering av boken med samma namn, 1931. Wood jobbade med Lugosi i ett par projekt och det sista som Lugosi någonsin filmade var för Wood. Det materialet arbetades in i Plan 9 och känns sorgligt romantiskt på nåt vis. En film som för övrigt finansierades med hjälp av en baptistkyrka – han gjorde verkligen allt för att kunna göra sina filmer.
Jag skulle kunna skriva en mindre bok om Ed för det finns mängder av intressanta saker att berätta och diskutera, men det är inte därför ni är här. Jag ska avrunda snart så låt oss fortsätta titta på filmen om hans liv.
Ed spelas av Burtons go-to-skådis; Johnny Depp och det är en roll han lyckas otroligt bra med. Han fångar tragedin som filmbranschen innebär för en drömmare och passionen som, trots allt drev Ed ner i avgrunden. Filmen slutar dock efter premiären av Plan 9 och bäst är väl det för efter det gick det bara utför och det finns inte mycket kul att berätta där. Burton vill visa vilken drömmare Ed var och vad han lyckades med, inte vad som tillslut blev hans förfall. Det är bara väldigt sorgligt tyvärr. Hans liv var lite av en ”cautionary tale” om att följa sina drömmar in i det sista utan den minsta eftertanke (antagligen funderade Ed mycket på det genom sitt liv och han insåg att han var tvungen att göra vad han kunde för att uppfylla sina mål – kosta vad det kosta vill). Men det är som sagt inte det filmen vill berätta – den vill inbringa hopp hos drömmare och alla som någonsin önskat sig nåt mer av livet. Ed önskade inte, han gjorde nåt åt det. Om det han gjorde var rätt eller ens särskilt bra överhuvudtaget är en svår fråga men man kan inte säga att han inte försökte.
Låt mig avsluta det här med ett citat från en av filmens konstnärliga friheter – Eds möte med regissören Orson Welles (1915 – 1985) (Citizen Kane (1941) här spelad av Vincent D’Onofrio:
”Visions are worth fighting for. Why spend your life making someone else’s dreams?”
