För lucka nitton så blir det mer dramatiskt, och rökigt… Och som beskrivet i inlägget från 30 nov så representerar den bra en film som verkligen kan dela publiken.
Ibland kommer det en film som helt flyger under ens radar. En film som folk snabbt glömmer bort trots att den egentligen kanske är riktigt bra, till och med genial.
Thank You for Smoking är en sån, och enligt mig av det senare slaget. Det är en genial satir om rökning, tobaksindustrin och lobbyister. Skriven och regisserad av Jason Reitman (mannen bakom indiehiten Juno (2007), baserad på en roman skriven av Chrisopher Buckley och det märks att filmen är baserad på en bok. Narrativt påminner det väldigt mycket om det skrivna ordets medie och narrativet är som plockat från en bok och det märks på sina ställen där storyn kanske känns lite kort och otydlig – jag antar att det ligger en del material på golvet i redigeringsrummet. Hade de anpassat manuset mer till speltiden så hade nog vissa av filmens tillkortakommanden varit som bortblåsta, dessvärre känns det just som att de tvingats klippa ner speltiden i efterhand.
Det skadar inte helheten alltför mycket, men det är märkbart här och där. Det är en av få saker som lämnar en väldigt svag med ändå skarp avsmak. Avsmak kanske är fel ord; mer som en lite bitter eftersmak efter att man avnjutit en annars otrolig pralin (som vissas av er kanske upplever nu med diverse pralinaskar).
Aaron Eckhart (antagligen mest känd från sin roll i The Dark Knight (2008) där han spelar Harvey Dent/Two-Face) spelar lobbyisten Nick Naylor – en man vars jobb det är att ”snacka upp” cigaretter. Han reser runt, gör intervjuer med tv-program och tidskrifter och håller tal på olika tillställningar där tobak baktalas. Detta samtidigt som han ska agera förebild till sin tolvårige son (Cameron Bright) och vara en bra frånskild fader. Mitt i detta träffar han på Heather Holloway (välspelad av Katie Holmes); en grävande reporter som vill skriva en artikel om Nick och den industri han försvarar dag och natt. Detta kommer såklart förändra Nicks liv på fler än ett sätt och kanske inte som man tänker sig och därför tänker jag inte berätta så mycket mer om det.
Dock vill jag lyfta fram min favorit del som återkommer genom historiens gång.
Nämligen det som senare får namnet: ”The Death Squad”.
Den består först av Nick som representerar tobak som sagt, sen Polly Bailey (Maria Bello) som representerar alkohol och till sist Bobby Jay Bliss (David Koechner) som representerar USAs vapenindustri. De tre träffas över en bit mat nån gång i veckan eller så för att diskutera deras respektive industrier. Det mest fantastiska är när de börjar gräla över vilken av deras industrier som dödar flest folk på per år – en fantastisk scen som verkligen lyfter fram det rubbade i situationen för publiken medan de själva bara pratar siffror.
”The death of one is a tragedy; the death of a million is just statistics”.
Ett citat som passar som handen i handsken när man tanker på den otroligt bisarra scenen.
Genom filmen ser vi smart Nick är. Hur extremt skicklig han är på att manipulera de renaste av hjärtan när situationen kräver det. Öppningsscenen visar detta brilliant då han lyckas vända en (vad de kallar) ”cancerpojke” till sin fördel i en otroligt populär talkshow; briljant scen och otroligt skickligt drag av karaktären. Det lägger grunden för honom från första början och utvecklar det bara därifrån.
Hans konstanta verbala strid med senatorn Ortolan Finistirre (spelad av William H. Macy som gör en roll som lätt hade kunnat bli överdriven och schablon, men som i hans händer blir en favorit att hata) är fantastisk att bevittna. En strid om nåt de båda vet är fel egentligen, men som måste försvaras ändå eftersom, ja – alla förtjänar ett rättvist försvar. Till och med tobaksföretagen.
Nick är lite som en antihjälte för de intelligenta. Han har inte en motorsåg på armen som Ash från Evil Dead 2 (1987), men han har en vass tunga och minst lika coola oneliners medan han försvarar de oförsvarbara och är fullt medveten om att de är skurkar – i antihjälte mått mätt blir det inte mycket coolare. Han ljuger inte. Han filtrerar bara sanningen.
En lite skoj grej är faktiskt att man aldrig ser någon röka genom filmen – aldrig! Det är ju faktiskt en antirökningsfilm trots alls, men utan aggressiva undertoner. Det, mina vänner, är snyggt berättande.
