I den tolfte luckan så hittar vi ytterligare ett udda val. Men vänd inte i dörren, utan läs på för bövelen. Och som beskrivet i inlägget från 30 nov så representerar den bra en film som verkligen kan dela publiken.
När filmfolk hör namnet Uwe Boll brukar de rygga till av skräck, särskilt om de är gamers dessutom. Boll är nämligen känd för sina minst sagt undermåliga filmatiseringar av tv-spel. Spel såsom Alone in the Dark, Bloodrayne, Far Cry och House of the Dead har blivit utsatta för Bolls behandling och möts av totalsågningar av både kritiker och publik – ofta rättfärdigat, men ibland har folk bara för höga förväntningar. Men Boll har absolut gjort sig skyldig till de ”cinematiska brott” han begått. På grund av hans dåliga försök till spelbaserade filmer och lite skattefiffel så befläckades hans rykte tyvärr för all framtid. Det hjälpte inte när han valde att boxas mot några kritiker. Eventet gick under namnet ”Raging Boll”.
Boll blev dock en bättre regissör när kryphålen i det tyska skattesystemet täpptes till. Tvingades han börja bry sig som sitt skapande igen? Nånting hände i alla fall för plötsligt blev hans filmer intressantare och mer välgjorda. Den första av dem var en slasherfilm som i Sverige fick det rätt urkassa namnet ”Slaktaren”. Egentligen heter filmen Seed (2006) och handlar om en seriemördare med samma namn. Filmen bygger på en ”urban legend” som jag inte vet om de kom på till filmen; den låter som en måttligt intressant creepy pasta. Nämligen om man överlever den elektriska stolen efter tre ”zappar” så får man gå fri. Men de kan inte låta en så farlig man som Seed gå fri förstås, utan begraver honom levande. Okej… Jaja, jag har sett sämre filmer med sämre premisser, men detta är ganska så lamt. Men det som följer är en måttligt underhållande slasherliknande rulle som ändå är långt bättre än Bolls tidigare filmer.
Wow. Det blev långt det där. Men nu kommer vi in på dagens film. För medan Boll gjorde Seed filmade han även filmatiseringen av Postal (1997) rygg i rygg. I själva verket är det en adaption av Postal 2 (2004) mer än första Postal-spelet. För er som inte vet vad Postal är för typ av spel så handlar det om att skapa kaos, mörda så många människor som möjligt och någonstans fanns det en story som jag inte riktigt är säker på eftersom manualen sa en grej och spelet en annan. Det är intressant faktiskt, men för en annan gång. Postal 2 handlade om balansen mellan ordning och kaos kan man säga. Borta var den mörka gravallvarliga tonen och istället hade vi en crackberoende white trash snubbe som bara försökte överleva sin vecka med hit and miss satir. Ett otroligt underhållande spel även tretton år senare efter release. En tagline för spelet var att spelet endast var så våldsamt som du är – ett intressant koncept! Är du tålmodig och lugn så kan du klara av spelet utan att ta till våld en enda gång. Men belöningarna för att vara våldsam är så mycket mer tillfredsställande.
Lyckas filmen fånga nåt från spelet? Ja typ.
Oftast känns det mer som att nån försökt efterlikna spelet fast de försökt göra det ännu mer hysteriskt och osmakligt. Zack Ward (A Christmas Story (1983), Titus (2000)) har huvudrollen som spelseriens ”The Postal Dude”. Karaktären skiljer sig något från spelen. I Postal 2 bryr sig karaktären inte riktigt om nånting (utöver sin hund möjligtvis). Han hatar sin fru, får sparken från sitt jobb och glömmer ständigt att köpa den glass som hans fru vill ha.
I filmen är han mer en man som förlorat hoppet – på gränsen till sammanbrott – samtidigt som han ändå försöker hålla ihop sitt korthus till liv. Efter ett par händelser runt om i staden Paradise (ja, ironin går inte förlorad) så tvingas The Postal Dude att ta tag i sitt liv ordentligt och han blir plötsligt mer levande än han varit på mycket länge. Ward gör ett fantastiskt jobb med den här karaktären.
Även om filmen inte har med alltför mycket från spelen så har de lyckats komma på en hel del eget passande. Scener som innehåller de där småsakerna man själv stör sig på och vet skulle kunna få en själv att tappa fattningen om flera av dem hände samtidigt medan livet omkringen rasar. Vissa referenser till spelet är självklart närvarande, men inte särskilt mycket i storyväg. Men ska man vara ärlig så vet jag inte om man kunnat göra en film på spelets handling – det har liksom ingen handling. Vad Boll kom på här har fortfarande en fot kvar i vad spelet var medan det skapar sina egna scenarion också. Det funkar väl för det mesta (förutom gruppvåldtäkten med apor…japp, tänka sig att en sån scen inte funkar). Den komiska timingen är däremot väldigt off och filmen hade varit mycket roligare om den bara hade klippts om lite grann och tightats till här och där. Det är väldigt tydligt genom hela filmen och är väldigt störande när man som publik kan se hur det hela hade kunna bli bättre om de bara brytt sig lite till.
Slutscenen är dock fantastisk. Bildmässigt, karaktärsmässigt, ”storymässigt” och med ett fantastiskt låtval. Lite av spelens mörka dystopiska attityd kommer fram här och på ett snyggt vis. Det ska Boll och alla inblandade ha cred för!
Filmen släpptes nyligen på Steam och kostar inte mycket.
Den är absolut värd en titt och om ni inte spelat Postal 2 uppmuntrar jag er verkligen att prova det (även det finns på Steam) – men ha ett öppet sinne för mycket är smaklöst. Men mycket träffar också mitt i prick med sin satir av människor, kulturer och ideologier. Jag höjer ett varningens finger, för det är inte för alla. Men för vissa är det en passar det nog riktigt bra och kom ihåg – spelet är bara så våldsamt som du väljer att vara…
