Minute of Islands

Mänskligheten finns i stort sett inte längre. En typ av svamp som skickar iväg giftiga sporer har gjort världen minst sagt ogästvänlig. Enda sättet att göra tillvaron lite bättre för de få människor som finns kvar, är att rena luften med en märklig tekniks hjälp. Vår huvudkaraktär är ensam i att göra den här uppgiften. Ett tungt ansvar vilar på hennes axlar och det är upp till oss att hjälpa henne.

Minute of Islands utspelar sig i en framtid där majoriteten av allt liv på jorden har dött ut. Detta på grund av en giftig typ av svamp som sprider giftiga sporer i luften. Vår huvudkaraktär Mo har som sitt jobb att försöka göra tillvaron lite bättre för de få människor som finns kvar. För ett tag sedan blev hon tilldelad ett objekt vid namn The Omni Switch av fyra stycken jättebröder. Detta objekt styr ett slags maskineri som är utspritt på ett gäng öar. Maskineriet renar luften med hjälp av några stolpar som finns på varje ö. Maskineriet drivs av de fyra jättebröderna själva. De sitter i underjorden på varsin ö, vid varsin vev som de hurtigt vevar med. The Omni Switch sätts ner i ett uttag i marken och så pumpas en energistråle in i ett klot på stolpen och sporerna försvinner sedan från det aktuella området.

En dag vaknar Mo i sin boning under en av de här maskinerna av en obehaglig tystnad. Det visar sig att alla bröderna har somnat. Förmodligen på grund av oren luft. Mo är mycket målmedveten och genomför sin plikt i alla lägen. Hon beger sig till de andra öarna för att väcka bröderna och råda bot på bekymret. Under resans gång får vi lära känna Mo lite bättre och vi får även träffa de som finns kvar av hennes familj och hur hennes ansvarsområde med jättarna och maskineriet verkar ha fått henne att försaka dem. Kommer Mo att fortsätta leva för att genomföra sin plikt framför allt, eller kommer hon börja prioritera de personer som en gång i tiden var hennes nära och kära? 

Spelet är ett sidscrollande äventyrsspel med inslag av plattformsspel. En stor del av spelet går ut på att springa omkring och utforska öarna eller nere i underjorden hos jättarna och den stora maskinen. På ytan jagar man rätt på alla stolpar som man ska pumpa energi i. Till sin hjälp har man The Omni Switch som fungerar lite som en kompass för Mo. Lyfter man upp den, formar dess topp en pil som visar åt vilket håll hon ska ta sig till. På andra bestämda platser kan Mo ställa sig och minnas tillbaka hur det var på den aktuella platsen innan allting förändrades. I underjorden ska man väcka jättarna genom att klättra djupt ner och flytta runt lite objekt så att energin börjar flöda ordentligt där också. Här finns några små skrymslen där Mo kan ställa sig och minnas tillbaka. Här ifrågasätter hon och klandrar sig själv vid dessa tillfällen.

Utseendemässigt är Minute of Islands mycket tilltalande. Det ser lite ut som en slags barnbok och den berättarröst som återkommer (som dessutom är den enda rösten i spelet) ackompanjerar det utseendet väl. Hon har en väldigt mogen röst och lyckas slå an stämningen väl när hon dyker upp. Musiken och ljudbilden är välgjord den med och växlar mellan gemytlighet och obehag. På papper gillar jag även att spelet för sig som en långsammare pusselplattformare med fokus på pussellösning och tematiken med mental hälsa i fokus. Med vinkeln att man inbillar sig att man inte behöver några andra människor, att man tjänar ett större syfte än vad de gör och att det bara är en själv som kan utföra uppgiften. Att man i allt detta kan tendera att stänga nära och kära ute. Detta gör också spelet mycket tilltalande.

Tyvärr blir jag varse knappt någon timme in i spelet att det inte kommer vara ett stordåd. Till att börja med är den minimala pussellösning som finns i spelet väldigt enformig. Oftast rör det sig om att man bara ska flytta på något objekt som står i vägen och sedan springa vidare. I underjorden finns dock tillfällen där man ska flytta sig genom ett rum utan att nudda några lysande klot som flyter omkring i rummet. Det är det enda exemplet på utmaning som finns i spelet.

Bristen på utmaning gör att jag även blir irriterad på det långsamma tempot som jag till en början faktiskt uppskattade. Om man inte håller in en knapp för att springa rör sig Mo nämligen fruktansvärt långsamt. Hon är dessutom ganska klumpig att manövrera när det kommer till hoppa på plattformar. En hel del hopp blir inte som jag tänkt eftersom att Mo känns väldigt stel och osmidig. Något annat som gör tempot enerverande är berättarrösten. Jag gillar som sagt hur rösten låter och hur texten levereras, men man får inte röra sig samtidigt som hon pratar.

Så fort berättaren sätter igång stannar allting upp och man får tålmodigt vänta. Vid de tillfällen Mo åker båt får man inte styra den, utan man får snällt sitta och titta medan ingenting händer. Man ser bara båten åka i riktning mot höger sida. När båten lägger till måste man dessutom vänta på att en landgång läggs ut och att Mo automatiskt springer i land innan man får återta kontrollen. Jag har verkligen ingenting emot långsamma spel, men är ett spel långsamt på grund av skriptade sekvenser börjar mitt tålamod tryta.

För att inte fastna i ett gnäll kan jag säga att kontrollen fungerar bra. De flesta grejer känns naturliga att genomföra oavsett om det är handkontroll eller tangentbord (någon musstyrning finns inte). Spelet är inte heller någonting som man ska undvika. Även om det finns brister gör det andra saker väl. Berättelsen är ganska gripande och jag blir engagerad i den självdestruktiva tematiken. Vilket på ett sätt gör det än mer tråkigt att det inte är lika finslipat rent spelmekaniskt. Håll utkik efter det under en rea och ha i åtanke att det inte är perfekt, men än dock en trevlig upplevelse.