Labyrinten, Simon Stålenhag

Sverige, landet lagom, är kanske inte den självklara plasten för en maffig sci–fi katastrof med teman som hämnd, ursprung och skuld. Men för Simon Stålenhag verkar det inte finnas en plats han hellre skriver om än ett Sverige i futuristisk kris. Detta är ett tema som Simon är van vid att utforska, och han leder oss skickligt genom Labyrinten.

I Labyrinten presenteras värld täckt av aska, med en dödlig atmosfär och stora krigsrobotar som användes någon gång innan allt hände. Den som berättar historien för oss är Sigrid, hon och hennes bror Mattias bor numera i det underjordiska samhället ”Kungshall”, en skyddsbunker som en del av den svenska befolkningen lyckats ta sig till. Sigrid och Mattias brukar åka upp till en forskningsstation för att göra ytvandringar och olika tester och på just denna resa har de med sig Charlie… Något är speciellt med Charlie, han verkar inte riktigt höra hemma där under jord, så en åktur bland askhögarna på ytan borde muntra upp, eller hur?

Simon Stålenhag är världskänd för sina futuristiska men samtidigt vardagliga målningar. Bilderna ser oljemålade ut och har många mjuka kanter och en hel del finurliga detaljer. Det är inte bara i trasiga vägskyltar som det där typiskt svenska i bilderna kommer fram, det kommer också fram i små detaljer som blommiga dukar och ett Bamseklistermärke på väggtelefonen eller de där stolarna som besökarna kan sitta på vid alla kommunmöten/rättegångar. Igenkänningsfaktorn gör att allt det där som inte riktigt hör hemma sticker ut extra mycket på ett närmast obehagligt vis. Alldeles vid den där blommiga duken finns ett fönster ut till en värld klädd i aska.

Ibland får jag rysningar då det finns något extremt ”hemma” med bilderna, men samtidigt något som är så in i bergväggen fel. På samma mästerliga vis Simon blandar färg, blandar han det onaturliga och vardagliga i samma bild. Om detta bara var en konstbok hade det varit en fullträff, tyvärr har texten inte samma konstnärliga kvalité.

Vad kan det vara måntro? Kanske en konstig alien?

Handlingen är nytänkande och intresseväckande och jag läser glatt de första sidorna, men redan här stöter jag på patrull. Långa meningar med många, långa ord pryder de avlånga sidorna, men till följd av detta är texten inte alls följsam. Jag stakar mig igenom var och varannan mening och detaljerna som vanligtvis brukar göra en text levande känns bara i vägen. Svenskan i texten verkar på något vis lite främmande, samtidigt kan det bara vara jag som är ovan vid språket. Men fortfarande värt att notera att texten inte är så lättläst som den hade kunnat vara.

Det vackraste i hela boken är dubbelbilderna.

Bilderna, som jag verkligen älskar, växlar mellan att illustrera det som står i texten och att berätta sin egen historia. Denna blandning är riktigt välbalanserad, och ibland är jag nästan rädd för att bläddra då jag oroar mig för vad nästa bild kommer att visa…

Allt som allt är detta en fantastisk bilderbok, men texten hade kunnat vara bättre. Om du (som jag) är ett tidigare fan av Simons vackra målningar kan jag inte rekommendera denna nog. Men vill du ha den enbart för att du vill ha något att läsa ska du leta någon annanstans.