Vi vrider tillbaka klockan till 90-talet. Peka-och-klicka-äventyrgenren är större än vad den varit och kommer vara. Elroy and the Aliens utspelar sig under 90-talet och är ett spel som sållar sig till den tidigare nämnda genren. Ett kärleksbrev om en svunnen tid, men frågan är om det verkligen håller i längden?
Vi tar på oss rollen som Elroy Deluna. När vi träffar honom, inser han att han försovit sig till en intervju med den lokala tidningen. Det är nämligen reporterns knackningar på ytterdörren som väcker honom. Syftet med intervjun är att han ska visa upp en hemmabyggd rymdraket, som förhoppningsvis kommer slå reportern med häpnad och resultera i att betydelsefulla rikingar kommer vilja kasta pengar på honom för att fortsätta med sitt raketbyggande på heltid.
Reportens namn är Peggie Wolfe. Hon är i Elroys ålder och även hon drömmer om ett genombrott, artikeln som kommer få hennes karriär att bli mer stabil. Hon har aldrig hört talas om Elroy tidigare, men hon känner däremot till hans far, arkeologen Diego Deluna. Under en expedition för cirka nitton år sedan försvann han spårlöst och är numera dödförklarad. Peggie inleder intervjun med att ställa lite frågor om Diego, men låter sedan Elroy fortsätta med att förbereda raketen för sin premiäruppskjutning.
Tyvärr går det inte som Elroy tänkt sig. Raketen börjar lovande när den skjuts upp i luften, med kurs mot stratosfären. Men efter några sekunder, tappar raketen kraft och kraschar ner i Elroys tak. Hålet som raketen skapat avslöjar dock att det finns en mystisk pryl gömd i ett utrymme i taket. Prylen visar sig innehålla ett meddelande från pappa Diego, likt prinsessan Leias “Help me Obi Wan Kenobi, you´re my only hope!” från Star Wars. Diego förklarar att han är vid liv och behöver hjälp. Han lägger också till att den nuvarande borgmästaren i staden tog med sig något farligt från expeditionen. Borgmästaren Cyril Wanderbrust jobbade nämligen med Diego för längesedan, innan han jagade en karriär inom politiken.
Vakna! Du har saker att göra!
Elroy och Peggie har båda intresse av att träffa Diego. Elroy vill givetvis träffa sin far som han länge trott varit död och Peggie vill träffa en person som hon imponerats av länge. De bestämmer sig därför att bege sig ut på detta äventyr tillsammans och det första att undersöka, är borgmästarens eventuella inblandning. Vad de inte vet är att äventyret kommer leda in dem på spår som kommer få dem att ifrågasätta allt de vet om existensen. Detta är ingen spoiler då titeln på spelet är Elroy and the Aliens. Men det kan innehålla spår av utomjordingar i det här spelet.
Elroy and the Aliens är ett peka-och-klicka-äventyrsspel av ett väldigt klassiskt slag. Bara genom att titta på hur spelet ser ut, är det även tydligt att det kommer vara ett kärleksbrev till en av jättarna inom genren, nämligen LucasArts. Grafiken har ett utseende som påminner om tecknad film, inte helt olikt spelet Day of the Tentacle som är släppt av Lucasarts. Det är dessutom väldigt färgglatt, vilket passar även den lite mer lättsamma tonen både i historia och humor.
En stor del av den här speltypen är problem och pussel. Det många spelare som var med när det begav sig förknippar med genren är att lösningarna på dessa ofta är långsökta och inte allt för logiska. Så är inte fallet i det här spelet. Spelet har ofta väldigt logiska lösningar på problemet. Om du till exempel behöver bli av med bin på ett ställe och får reda på av Elroy att de verkar gilla söta dofter, som av en händelse har du en söt läsk och en skål i ditt inventarie. Ska du kanske använda dessa för att lösa problemet? Det finns lösningar som på pappret är långsökta. Vid ett tillfälle ska vi till exempel skapa en diamant av blyertspennor. Det upplevs dock inte som långsökt, då spelet är väldigt duktigt på att förklara för dig varför detta är rimligt. Vid detta exempel säger Elroy om du klickar på pennorna i ditt inventarie att blyertspennor innehåller allt som behövs för att skapa en diamant. Du behöver bara utsätta dem för rätt typ av tryck.
Detta är såklart trevligt. För spelare som inte är vana vid genren kan det säkert kännas befriande med ett spel av den här typen som inte har en massa invecklade lösningar hela tiden. Jag däremot är extremt van vid den här genren och även om jag själv kan bli irriterad när lösningar är för långsökta, sitter jag hela tiden och funderar på om det inte blir för lätt här. Majoriteten av problemen löser jag nämligen utan att behöva tänka till särskilt ofta. Ibland har jag löst problemet i mitt huvud innan jag ens har påbörjat arbetet med att lösa det. Detta är dock ett resultat av att jag spelat den här genren i hela mitt liv och att vissa av problemen påminner om problem som jag löst i andra spel. Det är som sagt trevligt att spelet inte försöker vara invecklat för sakens skull, men jag känner mig faktiskt en gnutta understimulerad.
Det jag pratat om nu är alltså problemen eller pusslen som du löser med objekt som du har hittat på vägen och samlat på dig i karaktärens inventarie. Det förekommer även mer faktiska pussel som du måste lösa. Dessa kallas till och med för logiska pussel av spelet. Dessa går ut på att du bland annat ska placera ut brickor med nummer på i ett slags rutnät tills alla brickor lyser upp. Eller att du med hjälp av speglar ska reflektera en ljusstråle genom en bana. Jag känner mig lite splittrad till dessa. Det är såklart ett välbehövligt avbrott när de dyker upp, eftersom att det är i dessa pussel spelets riktiga utmaning ligger. Problemet är att jag känner att de håller på lite för länge. Ibland måste du lösa samma typ av pussel tre eller fyra gånger innan det är helt färdigt. Förvisso eskalerar svårigheten för varje gång, men det blir lite tjatigt i längden. Jag hade gärna sett att de hade bantat ner längden på dessa.
Jag gillar dock spelets berättelse. Det är lite av en blandning mellan andra klassiker inom genren som Day of the Tentacle, Broken Sword och även lite The Dig. Det är en historia som verkligen passar genren och ger utrymme för ganska knasig humor. Jag hade dock önskat att de hade skruvat upp knasigheten lite mer, för tyvärr tenderar det att bara stanna på stadiet charmigt. Vad som dock räddar historien är de emotionella partierna som slängs in med jämna mellanrum. Hur reagerar en person som får träffa en närstående som denne varit övertygad om varit död väldigt länge? Det charmiga och emotionella stärks av ensemblen med röstskådespelare, som faktiskt håller en väldigt hög nivå och gör att spelet känns mer kvalitativt.
Ljudbildsmässigt i övrigt, har vi att göra med ett soundtrack som hela tiden speglar spelets olika stämningar på ett snyggt sätt. Det är inte ett soundtrack jag kommer att lyssna på som ett vanligt album, men det gör helt klart sitt jobb väl när vi väl spelar.
Kontrollmässigt är det inte mycket att tala om. Jag rekommenderar att spela med musen, främst för att det är så spelet är framtaget för att spelas. Det gå såklart att använda handkontroll, men jag själv tycker att det blir onödigt krångligt och oprecist.
Elroy and the Aliens gör egentligen inte några fel. Det är ett kärleksbrev till en gammal spelgenre och på det stora hela är det en trevlig upplevelse. Jag saknar dock någonting som får spelet att sticka ut från mängden. I år har både Old Skies från Wadjet Eye Games och Rosewater från Grundislav Games visat att det går att göra unika saker med genren. Detta gör att även om Elroy and the Aliens är ett spel jag rekommenderar framförallt genreveteraner att spana in, bleknar det en aning i sällskap med de två andra exemplen. Med det sagt, gillar du den här typen av spel, kommer det inte skada att spana in spelet. Det är inte fel med spel som bara är en trevlig upplevelse ibland.
