Bzzzt

Uppvuxen med spel som Megaman så har självspäkande drag lagt sig i bakhuvudet. Är då Bzzzt något som kommer väcka barndomsminnen till liv? Ångest, omstarter och eufori när banan klaras? Hur var då mina 4 timmar i frustration och glädje? Läs mer för att få reda på det.

Spelet är litet och har en tämligen enkel story. Vetenskapsman som skapar en perfekt AI och i ett hemligt labb och inser att den måste såklart få en robotkropp. Den får det förträffliga namnet ZX från modellbeteckningen ZX8000. Nydöpt är det dags att bekräfta dess förträfflighet så får den sedan gå igenom ett gäng med testbanor med sågar, lasrar och fiende-robotar som redan var förberedda i labbet. Nu händer dock det som inte får hända, en gammal kollega vid namn Badbert som är övertygad om att ett hemligt labb enbart kan finnas för att tillverka supervapen, och nu blir det full attack. Vi tar nu över ZX och beger oss av för att få igång sköldarna till labbet. Dialogerna i spelet är få och presenteras i pratbubblor och det finns ofta en humoristisk underton. Bara att antagonisten heter Badbert och är övertygad om att alla hemliga baser tillverkar supervapen säger en hel del.

Badbert introducerar sig.

Spelmekaniken är enkel och följer de vanliga mallarna för den här typen av spel. Det finns plattformar som vi ska röra oss emellan för att nå ett mål någonstans på banan. Banorna är oftast inte stora vilket gör att dom kan ses som ett problem, vilket ska lösas för att komma till nästa problem – som när vi byter skärm i Megaman för oss gamlingar. Utefter att spelet fortskrider kommer det tillkomma hinder i vägen för att vi ska ta oss fram. Det börjar med stationära hinder som taggar för att mot slutet röra på sig och det gäller inte bara att hoppa rätt fysiskt utan även i tid. Det som utgör svårigheterna är snurrande saker som sågklingor, robotar som skjuter lasrar, plattformar som är svårare att nå samt fallande energiklot.

Ju längre spelet går desto mindre blir marginalerna vi har att röra oss på. Det blir tätare mellan sågklingorna, energifält som slås och på måste tajmas mer och mer noga. Till en början kan vi bara hoppa och dasha. Dash är en kort spurt framåt som kan nyttjas både i luften och på land. Ju längre i spelet kommer desto fler hjälpmedel låsas upp som dubbelhopp och dubbeldash. Efter ett tag lämnar vi labbet med en kort mellansekvens med ett helt annat spelmoment (avslöjar inget) . Med dessa förutsättningar så ska vi klara bana efter bana tills vi når slutet, och vem vet vad som händer där? Förutom att nå den 51:a nivån finns det även några bonus-nivåer och tider att slå, samt skruvar att samla på.

Kontrollerna är simpla. Rör oss med spaken och sedan används några av knapparna för saker som hopp och dash. Jag tycker att kontrollerna känns tämligen exakta, vilket underlättar i ett spel som detta. Jag känner aldrig att jag missar något på grund av kontrollen utan frustrerande nog är det alltid mitt fel… Grafiken är av den för stunden så omåttligt populära pixel-stilen och den gör ett bra jobb. Det finns lagom med detaljer och det som finns är välgjort. Det är tämligen glada färger, tydliga nyanser vilket också hjälper till att urskilja objekt. Det ligger även bakgrunder som förstärker upplevelsen även om de är nedtonade i sin design.

Ljudet matchar stilen och känslan som önskas att uppnås med spelet. Har ni spelat något äldre spel av denna typ så kommer ni känna igen både ljuden vid hopp likväl som stilen på musiken. Musiken kan vi härleda till en modernare variant av det som vi är så bekanta med från den gamla nes-tiden som det vill återspegla. Känslan det förmedlar är action-äventyr och den känns motiverande, taggande! Tänk på hur det känns när ni hör Eye of the Tiger och tona ned känslan några steg, samt begränsa det till den bana ni håller på med. Ljudeffekterna vid hopp och vid dödsfall är tämligen stereotypiska för majoriteten av retro-plattformsspel, men de håller en jämn hög kvalitet.

Mycket kvar att göra.

Hur ska vi sammanfatta mina 4 timmar i Bzzzt med roboten ZX? Jag hade roligt, där är svaret. Spelet var utmanande på ett bra sätt och lite förde det mig tillbaka till golvet framför tv:n i vardagsrummet när jag var liten. Den humor som finns uppskattas också och tillförde ofta ett leende på mina läppar. Badbert….

Min son snodde ibland min Switch och ropade ”Pappa, det är skitskoj!!! Och skitsvårt!!!” (jag höjde till svåraste när han spelade så jag skulle se bättre ut när jag kom och tog över efter snabbt sänkt svårighetsgraden). Jag rekommenderar detta spelet, nu ska jag gå och klara lite banor på snabbare tid för att procenten av avklarat ska öka. Och för att några extra medaljer ska lysa i översiktsbilden…