Amerzone – The Explorer’s Legacy

Det fanns en tid för länge sedan, långt innan begynnelsen, då spelstudior som CYAN och Microids släppte fantastiska spel. Myst, Riven och Syberia-trilogin för att nämna några. Ett av dessa spel, Amerzone, har en remake alldeles runt hörnet. Äntligen är det dags för att peka och klicka sig fram igen!

Som journalist får man ta de jobb som finns tillgängliga. Att vara journalist i den digitala och fiktiva världen är absolut inget undantag. Det är så din resa till Amerzone börjar. Din arbetsgivare har skickat iväg dig för att intervjua den gamle upptäcktsresanden Alexandre Valembois, en man som för flera år sedan reste till den numer bortglömda ön Amerzone. Väl där stal han ett ägg från den mytomspunna vita fågeln i tron att det skulle ge honom ära och berömmelse. Trots sina ambitioner blev Alexandre Valembois utskrattad av sina kollegor och han blev bortglömd.

När du träffar honom är han blott ett skal av den man han varit, och bara ett par minuter efter att ni börjat prata med varandra, faller han ihop död. Hans sista önskan var att du skulle ta det vita ägget och återlämna det till Amerzone, för det var ett fruktansvärt misstag att ta det därifrån. Så tar spelet sin början. Och det är allt jag tänker berätta om vad spelet handlar om. Det är ett alldeles för händelserikt spel för att jag ska lägga 53% av recensionen på detta. Jag tänker att vi går vidare.

Premissen för spelet är väldigt enkel. Du pekar dit du vill gå, eller det du vill titta på. Om det är så att du kan gå dit eller plocka upp något, ändrar sig markören och du kan interagera. Det finns alltså inget öppet landskap att utforska och du kommer att gå förbi en hel del saker som du önskar att du kunde titta närmare på. För den del av befolkningen som är vana vid denna typ av spel, som kanske främst var populära på 90-talet, är det ingen fara. Det tar någon minut av frustration att jag bara använder mig av den vänstra spaken, men sen flyter det på som i gamla hjulspår igen. Det kanske kan vara lite värre för Tiktok-generationen som har en uppmärksamhetsförmåga likt en guldfisk. Det händer för lite, det behöver läsas för mycket och dessa jädrans pussel!!! (Jag baserar föregående sektion av recensionen på verkliga upplevelser mellan mig och min son, som är 14 år gammal. Han tröttnade tio minuter in i spelet och har inte några intentioner på att plocka upp det igen, någonsin. Nåja. Vi återgår till spelet.)

Är det Bioshock?

Det tar som sagt en liten stund att vänja sig vid att inte kunna gå fritt och att bara använda vänstra spaken på min dualsense för att flytta markören över skärmen. Ibland är det väldigt uppenbart vad du kan interagera med och vissa gånger behöver du leta ett par sekunder. Det är absolut ingenting som stör, utan det är – enligt mig – den stora delen av charmen som dessa spel har. Vid de få tillfällen där jag satt fast och inte riktigt visste vad jag skulle göra, kunde jag väldigt lätt ta hjälp av två saker. Nummer ett var att med en enkel knapptryckning, visas alla objekt och vägar du kan interagera med. Väldigt händigt om du blir osäker på var du kan gå. Det andra är att du, i din journal, skriver upp vart du ska och vad du letar efter för tillfället. Blir du osäker kan du helt enkelt klicka på den sista ledtråden du har så får du upp nästa ledtråd om var du bör ta dig. Perfekt för de som vill ha en lite enklare resa genom spelet och fokusera mer på själva storyn än pusseldelen.

När det gäller gameplay finns det två svårighetsgrader; Traveller och Adventurer. Traveller ger dig möjligheten att få lättare pussel, fler ledtrådar och mer exakta anvisningar från din journal. Adventurer är lite mer utmanande och pusselbitarna är lite svårare att få på plats. Vad du väljer beror till stor del på hur du vill uppleva spelet. Detta är också något du kan ändra under spelets gång. Tycker du att det är för lätt eller för svårt är det bara att gå in i menyn och ändra till något annat.

Jag har inte spelat första Amerzone som kom ut 1999 så jag har inte mycket att jämföra med, men storyn är fantastiskt skriven. Eftersom spelet i grund och botten är en walking simulator, krävs det mycket mer bakgrundshistoria att bygga på. I Dear Esther till exempel kommer det i form av en man som läser upp brev han har skrivit till Esther. I Amerzone är det i form av anteckningar, brev och små tillbakablickar – som alla är utmärkt skrivna och ger dig som spelare en känsla av inlevelse som jag önskar att andra spel hade i större utsträckning. Röstskådespelet är ännu en sådan sak som förhöjer upplevelsen för mig. Det känns äkta och det känns som att Microids tar vara på Benoît Sokals arv på ett utmärkt sätt.

När vi ändå är inne på hur saker låter kan jag lika gärna ta upp musiken och ljudkulissen. På ett drömmande sätt väver Amerzone in stråkar och lätta gitarr- och pianoljud i kulissen på ett nästan spöklikt sätt. Det ligger i bakgrunden när det behövs, lägger tyngd och sordi på olika sätt och olika scener medan i vissa scener finns där ingen musik alls; bara ljudet av den tilltagande vinden, fåglarnas kvitter eller vågornas skvalp. Det blir aldrig för mycket och det blir aldrig för lite utan det lägger sig på en knivbladstunn gräns där allting samarbetar i en elegant harmoni.

Åh, Jonathan!

Grafiken är strax över godkänd. Det mesta är vad jag förväntar mig när det kommer till dagens grafik. Missförstå mig inte, det är absolut inte något hafsverk som framställs här. Men förutom vid ett par tillfällen, då spelskaparna känner för att flexa lite extra mycket, är det såhär dagens grafik ska vara utan att pusha några gränser. Det ligger i ett litet land av lagomhet för det mesta. Och för min del fungerar det utmärkt här. Sen har tanken slagit mig lite hur spelet hade kunnat se ut i VR, där jag tycker att den här typen av spel egentligen får ut det mesta av sin potential.

För att gå in lite mer på gameplay är jag lite lagom skeptisk till den här typen av spel på konsol. Det är helt klart spelbart, men det är något i det där precisa klickandet som du egentligen bara kan få med mus vid din PC, som går förlorat i Playstation-utgåvan. Det har funnits stunder då jag har svurit lite tyst för mig själv för att det är så oerhört enkelt att flytta spaken ett par millimeter för mycket och när du sen ska kompensera åt andra hållet, är det likadant. Det handlar inte om timmar i speltid som har gått förlorade utan mer inlevelse och känsla. Förutom att bara klicka dig fram, behöver du ibland också hålla inne knappen för att dra ut en låda med spaken eller öppna en dörr. Ibland behöver du rotera föremål för att hitta ledtrådar som låser upp ännu mer historia. Dessa moment har en tendens att fungera mer utan problem än när jag bara ska hitta var jag ska klicka någonstans.

Till din hjälp har du också vissa verktyg. Du har din journal, där du skriver upp alla ledtrådar du hittar och som du kan gå tillbaka till och leta information i. Du kan också låsa upp fast travel för att snabbt ta dig fram och tillbaka på de olika kartorna, något som underlättar oerhört mycket och som har en tendens att komma precis när du nästan har tröttnat på att bara klicka hela tiden. Tillslut har du också din båt. Som kan bli en helikopter. Som också kan bli ett flygplan. Och dessutom bli någon slags hybridbåt. Det finns olika disketter* runt om i världen som du kan hitta. Dessa laddar du in i din båt och uppgraderar programvaran. Efter det är det bara att försöka bygga ihop den till den nya formen du behöver. Enkelt, smidigt och framtidens sätt att ta sig runt på!

Jag spelade igenom spelet första gången på traveller-svårighetsgraden. Pusseldelarna av spelet är inte något som ger mig motstånd här utan jag förstår vad jag ska göra och när jag plockar upp saker kan jag räkna ut vad jag ska ha dem till ganska fort. I den andra svårighetsgraden – adventurer – är det lite svårare men det är bara variationer på samma pussel. Du får inte heller lika många ledtrådar som kan hjälpa dig ifall du har fastnat.

I slutändan får du dock ett oerhört komplett spel. På grund av precisionen när du ska hitta vissa saker, är det förmodligen mer lättspelat på PC, men det är egentligen det enda i sammanhanget som är mindre bra. Oavsett vilken media du väljer att spela på får du ett spel som kanske framförallt riktar sig till oss som är uppväxta med den här typen av spel, men som med all sannolikhet kommer att dra in några nya spelare också. Framförallt med tanke på hur de har fått allting att samverka på ett så poetiskt sätt att, när du sitter vid eftertexterna är det som att ha läst en bok där du själv är huvudrollspersonen, utan att egentligen ifrågasätta det. Microids lyckas verkligen att leverera, inte bara ett spel, utan en hel upplevelse. Och de gör det på ett sätt som kommer att få dig att sitta på din brygga vid en sjö, någonstans i Jämtlands innersta skogar, tiotals år in i framtiden, och tänka tillbaka på den gången du utforskade Amerzones regnskogar.