Som barn läste jag en serietidning som var en version av kung Arthur i framtiden. Fallen Knight gör lite samma sak och tar berättelsen om kung Arthur och den heliga graalen flera år in i framtiden. Skillnaden är att jag fortfarande minns Camelot 3000 efter alla dessa år, men jag kommer ha glömt bort Fallen Knight inom den närmsta månaden. Spelet är inte dåligt — inte heller minnesvärt.
Spelet slänger in mig som spelare rätt in i handlingen och berättar lite snabbt om vad som har skett. Äventyret utspelar sig i en avlägsen framtid där den generationens riddare av det runda bordet äntligen har hittat den heliga graalen. Den visar sig vara en källa av oändlig och ren energi som de delade med sig av till hela världen vilket resulterade i en era av fred och välstånd. Men inget varar för evigt. En dag i staden Neo-Utopia (vilket måste vara det tråkigaste namnet på en stad någonsin och jag kommer från Ytterby) anfaller en terroristgrupp vid namn The PURGE ärkebiskopens skepp. De menar att den heliga graalen inte är lika bra som folk verkar tro utan den egentligen är mänsklighetens största synd. Riddarna Galahad och Lancelot, två elitsoldater från runda bordet, beger sig till skeppet för att rädda ärkebiskopen.
Fallen Knight är ett plattformsspel i stil med Mega Man. Man hoppar alltså runt på olika plattformar medan man försöker undvika attacker från fiender samtidigt som man hugger ner dem med sitt svärd. För att undvika allt för många lik kan man istället välja att avväpna fienderna genom att anfalla vid rätt tillfälle. Även bossar kan avväpnas och om man gör det istället för att döda dem kan man få lite extra dialog. För att inte tala om alla bonuspoäng man får i slutet av nivån för att man var en duktig riddare och skonade så många liv som möjligt. Poängen kan man sedan använda för att uppgradera Lancelot eller Galahad, beroende på vem man spelar, med mer hälsa, dubbelhopp eller för att förbättra attackerna. Dessutom får man lite nya förmågor när man klarar av de olika nivåerna som kommer väl till pass när man tar sig an nya nivåer. Man får välja mellan olika nivåer redan från start och kan ta dem i vilken ordning man vill i sann Mega Man-anda.
Berättelsen är sisådär i mitt tycke men spelets estetik är betydligt bättre. Musiken är catchig med sin pumpande rock som får mig att känna att det här kan bli riktigt bra. Jag gillar hur kreativa de har varit med grafiken och karaktärerna, varje nivå är inte den andra lik. Detta gäller även huvudkaraktärerna och bossarna även om det är samma fiender som hela tiden dyker upp i de olika nivåerna. Kontrollerna känns även de bra, för det mesta. Jag har lite problem med hur lätt karaktärerna fäster sig på väggen och att det inte räcker att trycka nedåt för att de ska lossna. Det här är enbart en personlig preferens och det finns säkerligen de som gillar att trycka på cirkel för att karaktären ska åka neråt. Det här är egentligen mitt enda problem med kontrollerna.
Allt som allt är Fallen Knight ett kort plattformsspel som jag känner snart kommer glömmas bort. Det finns vissa delar som är bra men majoriteten känns mest mediokert. För sitt billiga pris kan det vara värt att testa, men för min del kommer det här vara en mytologi som glöms bort.
