Transient

Hur illa måste ett spel på bara några få timmar (inte ens det när man vet vad man ska göra) för att få mig att vilja sluta spela det? Ungefär så illa som Transient är – årets stora besvikelse för mig personligen.

Det finns få saker som får mig att hata någonting utan en bra anledning. Transient bockar av flera av dessa kriterier på halva sin speltid, vilket i sig är imponerande. Synd bara att det inte imponerar åt andra hållet. Vad som såg lovande ut från start gjorde mig orolig så fort jag fick ta kontrollen. Jag har ingen aning om var vi är, lika förvirrad är visserligen vår karaktär, Randolph Carter. Låt mig stanna texten här och bara påpeka hur dumt jag personligen tycker det är att namnge en karaktär rakt av ur något redan etablerat. Visserligen är Transient inte bara kraftigt inspirerat av H.P. Lovecraft och just karaktären Randolph Carter, som kan äntra drömmarnas land, precis som karaktären i skräckförfattarens böcker. Det känns i fall som det här som en dålig rip-off, som att utvecklarna inte brydde sig tillräckligt för att lite smart jobba in en karaktär med ett snarlikt namn. Låt mig ta ett exempel som jag själv tycker är lite för påtagligt, men ändå tillräckligt subtilt för att fungera. I spelserien Penumbra spelar vi som Philip, en ung man i jakt på sin far, Howard. Enkelt.

Det är inte som att det här är en regelrätt adaption av något av Lovecrafts verk, som närmast kan det beskrivas som en pastisch av The Dream-Quest of Unknown Kadath (1943), med en nypa annat ur författarens så vida bibliografi.

Vi kontrollerar i alla fall Carter efter att han blivit anklagad, av en auktoritär figur sittandes i en tron, för att kunna äntra detta drömland, men inte vilja delge hur. Han skickas till, eller vaknar i alla fall upp, i detta drömland (?) i en helt annan kropp än sin egen. Där möter han en varelse som påstår att Carter och denne har träffats många gånger innan, århundraden tidigare till och med, på samma plats som nu. Carter, och spelaren för den delen, är lika förvirrade. Det känns inte heller direkt som att något särskilt allvar lyfts fram, som att något är av direkt vikt. Vi undrar varför vi är där och vad denna varelse vill oss, men svaren uteblir, tills vidare. Snart transporteras vi bort, tillbaka till vad som verkar vara “den riktiga” världen, till en vackert illustrerad gränd som drunknar i neon, dimma och fukt. Cyberpunk-influenserna låter  sig inte vänta särskilt länge, något jag ändå uppskattar. Trots det känns det hela endast som en billig kuliss så fort vi börjar röra oss och upptäcker hur otroligt klaustrofobisk och korridorlik världen är.

Spelarens frånkoppling från världen i sig är ett problem när man ska tolka Lovecraft till spelmediet, satt i en sci-fi värld. Vår egen verklighet är väldigt annorlunda den värld som utvecklare ofta föreställer sig. Om vi inte får bekanta oss med den, göra den till vår egen, kommer den vara lika främmande för oss som “drömvärlden”. Det hjälper inte heller att stora delar av utforskandet sker i en “virtuell” värld som ser precis ut som den vanliga. Om utvecklarna vill att jag ska känna mig förvirrad, som att jag befinner mig på en främmande och ogästvänlig plats, har de lyckats, men inte på det sättet de vill kan jag lova. In medias res – att börja en historia i händelsernas mitt – fungerar i många av Lovecrafts berättelser för att vi ofta följer en protagonist som lämnar sin egen trygghet för att utforska något minst sagt främmande. Ännu oftare följer vi folk som upptäcker och återberättar någon annans tragiska livsödé. Att få ta plats i skorna på någon som upplever det obeskrivliga är inte en bra idé.

Spelmekaniskt är det undermåligt. Trots bristen på mer eller mindre avancerad interaktion med omvärlden känns särskilt mus-kontrollen förvånansvärt slarvig. Det kanske låter lustigt och är lite svårt att beskriva. Enklast kan jag beskriva det som att det inte alltid känns som varje klick registreras, eller att segment med ”klicka-och-dra”-mekanik känns som hal sirap när man ska flytta på något eller liknande. Detsamma gäller egentligen de minispel som ansvarar för den ytterst begränsade variationen på gameplay. Ett av dem påminner om något man lätt hade kunnat se ett arkadkabinett av under 80-talet, men som också borde stannat kvar bland neonen och syntmusiken. Minispelen drar en ur den historia som försöker berättas och eftersom storyn är en av Transients mer positiva delar borde den vördats mer än distraherats från.

Lustigt nog känns också sättet menysystemet navigeras på irriterande föråldrat. Väldigt specifika knappar måste tryckas på. ”Back” istället för ”Esc” till exempel när man vill lämna menyn, trots att man då kommit dit med den klassiska Esc-knappen, som alltid har varit kopplad till att plocka fram spelmenyn. När det kommer till att hålla med journalanteckningar, inventariet eller dylikt så blir jag lite paff av hur klumpigt det känns, återigen föråldrat, som när piltangenterna var sättet vi styrde spel på.

Trots det har man tillgång till något av ett ”detektivläge” som underanvänds till det grövsta. Det får mest agera för att belysa punkter av intresse i omgivningen och peka spelaren i rätt riktning. Vid ett par tillfällen används läget för att samla in information om vissa storyrelaterade händelser, och för en kort stund känner man sig som en tvättäkta utredare i en futuristisk version av CSI (2000 – 2015).  Tyvärr lämnar det aldrig den alltför strikta räls som så noga har lagts ut, detta endast för att gagna historien, inte för spelarens egna fröjd. De saker man kan undersöka som inte hör storyn till är fullständigt irrelevanta (utöver achivements). Så synd när potentialen finns där att kunna fördjupa världen, med små fina detaljer, bara man hade fått undersöka den vackert uppbyggda, men ack så tomma, omgivningen under lupp. 

Storymässigt är det intressant nog för att vara en okej ”walking simulator”. Det gör inget riktigt bra helt enkelt. Allt gjordes bättre i utvecklarnas tidigare spel, Conarium (2017). Färre men bättre interaktiva möjligheter, bättre spel. Färre röda trådar och människor, bättre berättelse. Jag vet inte heller om cyberpunk-stilen tjänar handlingen utöver att förvirra en redan svår författare att tolka. Jag ser möjligheterna, men de hanterades inte tillräckligt väl här. Hade allt funkat bättre satt i tidigt 1900-tal? Kanske. Conarium funkar väl, även det baserat på Lovecraft, närmare bestämt At the Mountain of Madness (1936), med handling som på sätt och vis tar plats efter novellen. Trots mina problem med hur berättelsen läggs fram uppskattar jag försöket att placera den i en annan värld och era än den vi är vana vid gällande andra adaptioner av författarens verk.

Allt är inte negativt. Ljudbilden är faktiskt rätt mysig. Med bra effekter, över förväntan gällande röstskådespel (i alla fall gällande protagonisten, även om rösten inte alls matchar dennes in-game modell) och ett soundtrack som får mig att kura ihop under min färgade RGB-belysning och lila taklampa i ett dystopiskt mys. Även den futuristiska retroestetiken som skvallrar om genrens tydliga inspiration från filmer såsom Ridley Scotts ikoniska Alien (1979) och Blade Runner (1982) är så gott som felfri. Jag önskar bara den var mer interaktiv…

Transient gör samma misstag som Amnesia: Rebirth (2020) gjorde (som vare sig Amnesia: The Dark Descent (2010) eller Conarium gjorde (inte på samma nivå i alla fall), nämligen att visa för mycket av något som, enligt Lovecraftisk tradition, hade mått bättre av att hållas mystiskt. Detta är inte exklusivt till de här spelen, mängder av andra gör liknande, och alla misslyckas med att definiera det som inte kan beskrivas. Ett kontor är ett kontor – oavsett utomjordisk värld eller dimension. Ambitionen som Transient stoltserar med kvävs av rörigt berättande, irriterande minispel och väldigt mycket mer “style over substance”.