Det finns mängder av adaptioner om doktorn som vill komma på en formula för att förinta det onda i en människa men som istället råkar frambringa det värsta i oss. Vi har sett mängder av filmer och serier där Dr. Jekyll och alter egot Mr. Hyde varit med antigen som huvudkaraktär eller en del i en ensemble. Den första jag kommer att tänka på är filmatiseringen av serietidningen The League of Extraordinary Gentlemen som gjordes 2003 och som blev Sean Connerys sista spelfilm innan han pensionerade sig; där Mr. Hyde var en Hulkliknande varelse som, precis som Hulken, slogs för det goda när han väl trädde fram. Tydligen hade Dr. Jekyll lyckats kontrollera honom. Ett intressant koncept som tyvärr inte riktigt funkar med karaktären egentligen. Men det var kul att se karaktären göras på ett annat sätt och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade kul med det när jag var tonåring. Tyvärr är det alldeles för längesedan jag såg den för att jag ska kunna skriva om den här på denna lista, men jag kan säga så här: ta den för vad den är och det kommer bli en kul film att sitta igenom. Den påminner lite om Van Helsing (2004) med Hugh Jackman – båda är ensemblefilmer med klassiska karaktärer från film och litteratur och ger dem en uppgradering med lite cool teknologi och det hela blir mer actionäventyr än skräck eller thriller. Jag kan fortfarande sätta mig ner ibland, ta fram lite snacks och gosa upp mig i min fåtölj för att titta på dem båda. De är kul filmer och förtjänar inte att hatas så mycket som de gör; visst är de inte de bästa som gjorts, men de är underhållande som tusan! Kom igen – Van Helsing har en automatisk armborst och i The League har vi Hulk-Hyde; hur man än vrider och vänder på det så är det over the top och ett par timmars underhållning.
Men vill man ha en boktrogen adaption av Jekyll and Hyde så får man får man fortsätta leta; för det verkar inte finnas. Första filmversionen jag känner till är en stumfilm från 1920 och den tar sig friheter presis som de senare versionerna som i sig var baserade på en pjäs baserat på boken. Så en regelrätt adaption av novellen finns inte. Jag läste den häromdagen för att se hur hur långt filmerna gått ifrån källmatrialet och det finns en del förändringar, även om historien i stort följs.
I filmatiseringarna (och pjäsen) har till exempel Jekyll ett kärleksintresse – en fästmö han ska gifta sig med – och slutet är förändrat; förmodligen för att publiken lättare skulle förstå vad som sker. I boken är det ganska tydligt, men på film kan det ha varit svårt att få fram på den tiden.
jag ska inte spoila slutet på vare sig filmerna eller boken, för de förtjänas att ses och läsas; särkilt boken.
Det finns två filmatiseringar som verkligen är värda att talas om; den från 1931 och remaken från 1941. Det känns lite konstigt att de gjorde en remake på en film som bara var tio år gammal, men vi har ju sett liknande saker ske nu med Eli Roths Cabin Fever (2002) som fick en remake förra året med Cabin Fever (2016). Det är bara lustigt tycker jag, men med Jekyll and Hyde kan jag ändå se varför de gjorde en remake och det är på grund av Spencer Tracy (1900-1967). En fantastisk skådespelare som verkligen fångade essensen av både den välvilliga Dr. Henry Jekyll och den vedervärdige Mr. Edward Hyde. Hans rolltolkning(ar) är det bästa med 1941 versionen. Visst har den utvecklats rent tekniskt gentemot sin föregångare med vinklar och foto, rent objektivt tekniskt är den såklart överlägsen. En av sakerna jag inte gillar eller rättare sagt finner rätt kul är att det ibland ser ut som att Tracy har en dålig jäkla peruk på sig som Hyde – och då menar jag lågstadieteater dålig. Det tar mig ur filmen lite grann, men mest för att det otroligt underhållande. I övrigt är versionen från 1941 otroligt välgjord, men hur är det då med storebrodern från 1931?
Den är min personliga favorit. Den är filmad mer primitivt, inte lika många klipp och mindre musik vilket gör det hela (enligt mig) mer atmosfäriskt. Det här var ju tidigt i talfilmens era, det var fortfarande nytt så man tänkte inte riktigt på att kombinera musik och tal samtidigt vilket ledde till en unik tidsperiod med otroligt atmosfäriska filmer. Bristen på nånting kan ibland vara svaret på nåt man själv överkomplicerat; något folk borde ta till sig mer inom konstnärskap överhuvudtaget.
I den här versionen (som är den enda versionen där Jekylls namn uttalas rätt, nämligen Jee-kuhl) har vi Fredric March (1897-1975)i rollerna som de titulära figurerna. Det här är en era där man fortfarande spelade som att det var stumfilm; överdrivna gester och ansiktsuttryck var en kvarleva från tidigare och det finns med även här. Det känns som att alla spelar i en scenuppsättning där alla fått regin att ”spela över era känslor lite mer” och på nåt sätt funkar det galant. Kanske för att det skulle kunna vara en filmad pjäs; det märks på sättet manuset är skrivet och såsom alla spelar, de har hämtat mycket från teatern och (vågar jag säga) även vaudeville. När Hyde tar sig fram på mer okonventionella sätt är han otroligt akrobatisk och det är filmat med minimal klippning att det känns som en mindre stuntshow för en showpublik. Hatten av!
Transformeringseffekterna som sker med hjälp av en speciell typ av smink, kamerafilter och ljus måste varit helt otroligt att se 1931. Idag är de fortfarande imponerande att se när man tänker på att det hade gjorts med dator nu. Det sker i själva kameran; filmhistoriskt intresserade borde definitivt se den här. Uppfinningsrikedomen från 20, 30 och 40-talet är helt otrolig. Bara titta på King Kong (1933) – ett fantasmagori av kreativa effekter som man definitivt borde visa upp mer på filmskolor när man pratar om världens mest inflytelserika filmer, för den är onekligen en av dem.
Av de versioner som gjorts av Jekyll and Hyde sedan 40-talet så kan jag inte dra mig en bättre version till minnes än just den från 41; även om min favorit är 31-versionen.
Jag tror jag kan återkoppla till vad jag skrev innan. De nyare versionerna lider kanske av att ha överkomplicerat den relativt simpla historien om Jekyll och hans missöde. De fokuserar mer på effekterna och hur stort rövhål Hyde kan vara än själva relationen mellan de båda personligheterna och deras slutgiltiga öde. I boken följer vi dessutom inte Jekyll som vi gör i filmerna, utan hans nära vän Mr. Gabriel John Utterson; på samma sätt som vi följer Chief i Ken Keyses (1921 – 1995) Gökboet (1962), medan vi i filmen följer McMurphy.
Detta blev längre än jag tänkte mig, men jag hoppas ni tyckte om läsningen.
Imorgon är det sista dagen på detta maraton och då har jag valt ännu en film med käre Mr. Tracy…
