Räkna med mycket krutrök i dagens lucka tjugo! Och som beskrivet i inlägget från 30 nov så representerar den bra en film som verkligen kan dela publiken.
Alla som kallar sig indiefilmare borde känna till ett par namn. Av otaliga (för många för att räkna upp här) oberoende filmskapare finns minst tre jag anser man bör känna till:
Edward D. Wood Jr. (1924 – 1978), George A. Romero (1940 – 2017) och Robert Rodriguez.
Ed Wood, som han var mer känd som gjorde ett antal filmer av varierande kvalité. Mest känd är han nog för det många kallat för ”den värsta filmen någonsin” (även om Troll 2 (1990) oftar bär den gloriösa titeln idag) – Plan 9 from Outer Space (1959). De som tycker det är världens sämsta film har inte sett tillräckligt mycket kan jag garantera. Passionen är oslagbar även om den är tekniskt undermålig men man känner verkligen kärleken bakom filmen.
Ett personligt tips är hans Bride of the Monster (1955) – en mycket mer underhållande film enligt mig än vad Plan 9 (vars remake heter just Plan 9 (2015) med till exempel James Rolfe, mer känd som Angry Video Game Nerd i rollistan) lyckades vara.
George A. Romero är en extremt viktigt person för indiefilm och film överhuvudtaget idag. Det var nämligen han som med sin klassiska och fenomenala Night of the Living Dead (1968) skapade den moderna zombien med sitt köttätande och återuppståndelsen från graven. Han utvecklade också konceptet för vad indiefilm kunde vara och göra. När Night of the Living Dead kom var den antagligen den mest grafiska av filmer som gjorts och än idag är det inom indiegenren vi hittar de mest grafiskt pushande filmerna.
Robert Rodriguez är idag en av få filmskapare som gör det han gör på den nivån han gör. Han är en av de mest ”hands on” regissörerna jag känner till. Han använder sig själv som stand in när han provar vissa typer av scener innan skådespelarna kommer dit, han läser med skådespelarna om deras motspelare inte är på plats under inspelning och han springer än runt med kameran på plats för att undersöka bästa möjliga vinklar. Han även klipper och gör soundtrack till en del av sina filmer (lite som skräckikonen John Carpenter (Halloween (1978)) gjorde) på egen hand. För att förklara mer hur han jobbar rekommenderar jag verkligen er att kika på hans Ten Minute Flick Scools där han går igenom hur han gjorde filmen som videon berör. Alltifrån hur han filmade Sin City (2005) helt på green screen utan alla skådespelare på plats till hur han filmade sin debut El Mariachi på ”short ends” av film och var tvungen att spara så mycket pengar han kunde eftersom han inte hade någon budget att prata om – endast 23 år gammal.
El Mariachi är nämligen vad alla indiefilmare borde sträva efter – att göra så mycket som möjligt på egen hand, för så lite pengar som möjligt, komma på idéer baserat på vad man har omkring sig och komma på riktigt smarta lösningar när allt annat känns hopplöst. Rodriguez debutfilm är en filmskola på en timme och tjugo minuter, särskilt om man ser filmens Ten Minute Flick School och läser Rodriguez (dag)bok som han skrev under inspelningen – Rebel Without a Crew (1995). En bok som borde ingå i alla filmkursers litteraturlista tillsammans med böckerna från Tromas Lloyd Kaufman.
I den beskriver han allt från hur han fixade pengar till inspelningen genom att genomgå medicinska experiment under trettio dagar och hur de fick klippa runt vapnen som bara kunde skjuta ett skott i taget fast de skulle agera automat. Kreativiteten är slående imponerande och är inte det inspirerande så vet jag inte vad som är.
Men är filmen i sig bra?
Utan tvekan.
På sina ställen kanske man kan tycka den är lite b eller uppfatta den som slö. Men storyn är rätt unik ändå och man gillar karaktärerna – två av en films viktigaste punkter. Skådespelet varierar från naturligt till stelt och ibland från samma skådespelare. Det var inte många professionella som var med och Rodriguez fick ta vänner och frivilliga som aktörer, mestadels funkar det för vad det är.
Vad handlar det hela om? Det är faktiskt ganska så enkelt.
En kringresande gitarrspelare (El Mariachi betyder typ ”gitarrspelaren”) kommer till en stad där han misstas för att vara en eftersökt mördare och måste undvika och fly från ett gäng vars enda mål är att döda honom.
Det är allt egentligen.
Visst finns det en romantisk sidohistoria som löper sin klassiska lina ut, men på ett snyggt och välskött vis så det känns inte lika kliché som det kanske ändå är. Det mest intressanta med filmen är ju egentligen hur den gjordes och Rodrigues själv trodde aldrig att den skulle bli så stor som den sedan blev. Det hela ledde till en uppföljare med Desperado (1995) där Antionio Banderas tog över rollen som ”El Mariachi” och Salma Hayek blev den filmens ascoola hjältinna. Även det en film som Rodriguez använde för att utveckla sina kunskaper. Med en budget på 12 miljoner dollar (jämfört med första filmens 7.000 dollar) lyckades den definitivt toppa originalet samtidigt som den är lite av en remake och visar respekt för sina rötter. Det hela blev en trilogi som 2004 avslutades med Once Upon a Time in Mexico med en all star cast och mer storslagna scener (återigen en film som man kan lära sig sjukt mycket ifrån, särskilt i den digitala åldern). Som film toppar den inte sin föregångare men den är defintivt värd en titt.
Men originalet kan inte slås för vad den gjorde för indiefilm. Folk kunde inte tro att en kille från Texas kunde gjort en film nästan helt själv bakom kameran och för endast 7.000 dollar – de kunde helt enkelt inte fatta hur det var möjligt medan filmstudior spenderade miljoner på sina produktioner. Det öppnade upp dörrarna för den unge Robert och han är en kraft att räkna med idag. Trots att de flesta som håller på med film i USA menar att man måste flytta till Los Angeles för att kunna utvecklas så har Rodriguez stannat kvar i sitt trogna Texas där han har sin studio Troublemaker där han fortfarande gör coola filmer så som den redan nämnda Sin City, men även Machete (2010), Planet Terror (2007) och Spy Kids (2001) bland andra.
Vad kan vi lära oss av en filmskapare som Robert?
En hel jäkla del…
OBS – Vi har i efterhand upptäckt att bilderna och trailern vi valt ut är från uppföljaren ”Desperado”. Vi ber om ursäkt för detta och hoppas ni – kära läsare – har överseende med detta.
