Wasteland 3

1987 släpptes ett spel som heter Wasteland. Ett RPG som utspelade sig i en post-apokalyptisk värld förstörd av kärnvapen. Spelet kom att bli en stor inspiration för kommande rollspel, främst då en liten spelserie vid namn Fallout. En lång tid senare (2014 för att  vara mer specifik), kom den första officiella uppföljaren i form av Wasteland 2 och nu sex år senare är det återigen dags för oss att besöka ett dystopiskt USA och frågan jag ställer mig är; är det bra eller dåligt? Kommer det bara tilltala genreveteraner, eller kommer det kännas relevant för nya spelare också?

Spelet börjar med att vi får välja våra två huvudkaraktärer. Vi får välja mellan flera olika par som alla har olika relationer och bakgrundshistorier, eller så kan man helt och hållet skapa sina egna karaktärer. Efter det kickstartas spelet och berättelsen. Vi hör till en fraktion som kallas för Desert Rangers, ett gäng som skapades i Texas och Arizona, med målet att hjälpa överlevare i den nya och dystopiska världen. Under en färd genom Colorado, hamnar vi i ett bakhåll av ett gäng banditer. Efter att ha besegrat fienderna, blir vi omhändertagna av en herre som heter Saul Buchanan, men kallas oftast för sitt smeknamn: The Patriarch, han är även ledare för hela Coloradoregionen.

The Patriarch anlitar oss för att han behöver hjälp med att få ordning på sina barn, Victory, Valor och Liberty. Nej, nu handlar inte spelet om att man ska vara barnvakt. Buchanans barn är vuxna, men de är utspridda i Colorado och är minst sagt bångstyriga. Han misstänker att någon av dem kanske till och med planerar att störta honom.  Han vill att vi ska bege oss till de platser som hans barn befinner sig och ta med dem tillbaka till honom levande. Vilket kan vara lättare sagt än gjort. De har alla omgivit sig med våldsamma typer och två av barnen (Liberty och Victory) har rykte om sig att vara psykopatiskt våldsamma, men Buchanan menar på att han har hört att Desert Rangers brukar kunna göra det omöjliga, han är helt övertygad om att vi kommer att fixa biffen. Ni som har spelat någon typ av RPG förstår säkert att vägen dit är lång och absolut inte rak. Det kommer göras en hel del sidequests  och vi kommer möta karaktärer som verkligen får oss att undra om The Patriarch verkligen har rent mjöl i påsen och om det verkligen är hans sida vi ska vara på.

Det jag inte gick in på i början när man väljer karaktärer, är att man förutom deras olika bakgrunder också får se deras olika färdigheter.  Man kan helt enkelt välja karaktärer med de skills som verkar stämma överens med hur du vill ta dig an spelet. Efter att man har träffat The Patriarch, får man även i uppdrag att rusta upp en gammal byggnad och göra den till vårt huvudkvarter. Där kommer vi att kunna handla utrustning för en billig peng och uppgradera fordonet Kodiak, som vi använder när vi färdas genom världskartan. För att göra detta måste vi ut i världen och rekrytera karaktärer vi möter när vi gör uppdrag. Vad vi däremot får göra nu är att utöka antalet karaktärer vi styr över.  Vi får en lista över ytterligare några karaktärer med olika färdigheter; man kan kombinera ihop ett eget drömlag. Vi kan styra över totalt sex karaktärer och skulle vi tröttna på någon karaktär, kan vi bara rekrytera nya via högkvarteret. Under spelets gång får vi även möjlighet att rekrytera Companions, som är mer “riktiga” karaktärer, som har röstskådespelare och som har egna agendor som de jobbar efter. Gillar dem inte de beslut du tar, kan de på eget bevåg lämna ditt team. Jag gillar det här då det känns som att man får skräddarsy sitt gäng, så att antalet hinder på vägen i form av låsta dörrar, icke fungerande motorer etcetera inte blir så påtagliga, för jag har karaktärer som fixar den biffen. Problemet som uppstår ligger allra högsta grad hos mig själv. När jag träffar companions som verkar fräcka, hände det att jag fäst mig så pass mycket vid mitt gäng, att jag inte vill skiljas från någon av karaktärerna.  Det är dock ingenting jag kommer nämna som någon typ av kritik, eftersom att det bara är jag som sitter och velar, vilket jag tenderar att göra så fort jag spelar ett RPG.

Mina fördomar sade för övrigt att det kommer att vara rörigt att hålla koll på vilken karaktär som kan vad bäst, hålla koll så att inte karaktärernas inventarier blir överfulla! Men förvånansvärt nog var detta mycket enklare än vad jag trodde. Det finns EN inventory för hela gänget, så det är bara att fördela utrustningen på de karaktärer som hanterar den bäst. Du som spelare behöver inte hålla koll på vilken karaktär som är bäst på vad. Kommer du till en dörr som behöver dyrkas upp, ja då skickas den aktuella karaktären fram automatiskt och fixar det. Alla skills har dessutom en kollektiv funktion, det vill säga att om du befinner dig i en dialog där någon till exempel behöver bli övertygad/hotad, spelar det ingen roll vilken karaktär du triggade dialogen med, utan det räcker med att en karaktär i gänget är tillräckligt bra på den skill som efterfrågas, så hjälper det hela gruppen. Det här uppskattas väldigt mycket då det gör spelet mer begripligt, tillgängligt och framförallt; det skrämmer inte bort nya spelare som undertecknad.

En sak som jag förstår har varit en del av spelserien sedan dag ett, är ett turbaserat stridssystem. Jag brukar tycka att det blir rörigt och att fienderna av någon anledning får en uppsjö med fördelar, men här har man strömlinjeformat formatet. Det är mycket tydligare med vart man hittar karaktärernas specialattacker, hur mycket de kan röra sig, hur långt deras vapen räcker och så vidare. Det är möjligt att det finns möjligheter för mer avancerad gameplay på de svårare svårighetsgraderna, men för en novis som mig är det här verkligen ett sätt att väcka mersmak hos mig och känna att det är roligt. Det visar att utvecklaren har haft faktumet att nybörjare kan få för sig om att plocka upp spelet i bakhuvudet och har jobbat med att fånga upp och välkomna in dem istället för att skrämma bort och exkludera dem.

Vem vill inte skjuta iväg frusna illrar?

En sak som verkligen förvånade mig när jag började spela och som känns oerhört uppfriskande, är hur pass humoristiskt spelet är. Det bjuds på fruktansvärt överdrivna och tillika underhållande karaktärer, där man får uppleva med vilka man får uppleva underhållande dialog och interaktioner. Vi får hantera härligt knasiga vapen, där min favorit var en Frozen Ferret Launcher, som är en typ av raketkastare vars projektiler är nedfrusna Illrar?! Bara det gör att man vill sätta toppbetyg redan här! Knasigheterna fortsätter även med att du har möjlighet att utrusta en av dina karaktärer med en hjälm som har två horn i form av två manliga könsorgan på sidorna. Humorn återfinns även i texten, där man till exempel inte hänvisar till Stealth som en färdighet, utan istället kallar det Sneaky Shit. Den här humorn genomsyrar spelet, och bidrar till att göra spelet vansinnigt underhållande och är i sig en avgörande faktor till att jag orkar sitta och spela spelet i långa sessioner. Nu förekommer det även så klart en hel del allvar i spelet, utan spelet blandar och ger från båda lägren vilket fungerar ypperligt på mig.

Självklart är spelet kul att spela också! Som jag nämnde förut, så känns det som att man har strömlinjeformat spelet så att det ska var lättillgängligt för både återvändande veteraner och nya spelare. Detta för med sig att spelet blir mer begripligt och lättare att sätta sig in i, vilket för med sig att jag har större chans att tycka att det är kul, eftersom att jag faktiskt förstår vad jag pysslar med.

Det finns så klart aspekter med spelet som inte är så roliga.

En stor grej för mig är att det inte finns en fast travel funktion. Det här är så klart ett medvetet val också, man vill återigen att spelaren ska utforska på egen hand och faktiskt vara uppmärksam på vad som sägs och vad som försiggår i miljön. Men det blir jobbigt och allvarligt talat känns det motigt under vissa uppdrag, då du inser att du måste åka genom HELA kartan för att komma till rätt destination. Det finns inte heller en uppdragsmarkör som indikerar vart du ska gå någonstans för att fortsätta med ditt nuvarande uppdrag. Faktum är att du kan inte välja vilket uppdrag som ska vara aktivt eller inte. Det här för med sig att man ibland famlar lite i blindo och inte vet vad man ska göra eller ta vägen någonstans. Så återigen; jag förstår tanken, men hade man i alla fall haft möjligheten för en liten fingervisning, hade det motverkat en eventuell motighet en hel del.

En annan sak att nämna är att när du springer runt med dina karaktärer på stads- och områdes kartorna, har du möjligheten att zooma in- och ut med mushjulet samt vrida kameran åt höger och vänster. Ute på världskartan när man kör med fordonet får man varken zooma eller vrida kameran, då är den helt plötsligt fixerad, vilket blir störigt eftersom jag glömmer bort detta. Jag antar att det är för att man inte ska kunna planera rutten för mycket i förväg och bjudas på lite överraskningar under resans gång.

Den grafiska stilen är enkel, men ändå snygg och bjuder på relativt mycket detaljrikedom, vilket bidrar till spelets stämning och känsla överlag. Ljudbilden är bra, den anpassar sig efter hurdan miljön är som man befinner sig i och sätter stämningen som råder i det aktuella området. Det bjuds även på ett riktigt bra soundtrack som i det här spelet bjuder på Post-apokalyptiska covers av gospel och patriotiska Americana låtar. Helt enkelt ett dystert, industriellt och lite rockigt filter på spelet, som bidrar till stämningen och väcker lusten att spela vidare.

Wasteland 3 är verkligen en fröjd att spela. För mig är det lite som ett spel som kom från ingenstans och bara körde över mig. Det bjuds på fantastisk underhållning både på sättet spelet uttrycker sig i menyer och dialog, men också rent gameplaymässigt. Jag har jättesvårt att slita mig och sluta spela och jag vill ärligt talat bara få den här texten färdigskriven så att jag kan starta upp det igen! Detta är ett toppexempel på hur man gör en uppföljare, man har mängder av referenser och bekanta exempel på återvändande spelare, men man har även tänkt på att strömlinjeforma elementen så att nya spelare inte känner sig alltför vilsna när de sätter sig och spelar. Har man något som helst intresse av genren, både som gammalt och nytt fan så bör man införskaffa spelet omgående!