Unrailed!

Det är sällan jag finner mig själv på humöret att spela multiplayer. Jag vet inte varför det är så, till och med när de bästa av vänner föreslår idén ibland, känner jag bara inte för det. Men när ett visst litet indiespel kommer på tal, väcks någonting i mig. En mer latent kreativ ådra som måste få komma ut och skapa – bygga järnväg, med mina vänner.

Välkommen till Unrailed!

Man säger ju att ett första intryck är väldigt viktigt. Ibland kan en andra chans behövas, men så är inte fallet här. Från start är det väldigt tydligt vad man ska göra och hur greppar man snabbare än kvickt. Du, och gärna ett par vänner, ska lägga räls för ett lok som helt enkelt inte kan stanna, ens för en sekund, för din bekvämlighet. Låter det stressigt? Det är det inte, i alla fall inte första banorna, särskilt inte om du fortsätter uppgradera ditt lok och dess vagnar. Dock får man tänka på att när man uppgraderar loket i sig, byter man även värld, eller biom som det kallas här; från ett mysigt litet skogsbaserat landskap, till en karg och het öken, till hal is och kall snö, till helvetet självt och slutligen rymden – the final frontier. Tilläggas ska att efter en ny biome tillkommer efter släpp och vad är mer logiskt efter rymden om inte en biome på Mars?

Alla dessa biomer erbjuder olika typer av utmaningar. Mer påtagligt blir det inte än när snön börjar falla. Svårighetsgraden stiger snabbt i taket från världen innan till bara nästa bana, och det inte på ett bra sätt. Just snöbanorna är inte särskilt kul och kan verkligen testa ditt lags tålamod, för att inte tala om vänskapen mellan lagkamraterna… Skämt åsido, man vänjer sig rätt snabbt vid det virtuella hårda vädret och hittar snart strategier som funkar väl. Snart nog kan man gå vidare till nästa biome, nämligen helvetet, fullt av het lava och massa hinder som måste huggas ner snabbt. Är det dock så att man vill fortsätta spela vidare på den biome man befinner sig i kan man lätt göra det genom att antingen inte uppgradera loket, eller ignorera de stationer som finns i slutet på banorna och bara bygga förbi dem tills världen snart öppnar upp sig för den modige och lite våghalsige spelaren.

Vad som sker då är ju däremot att man inte får en chans att uppgradera sitt tåg, inte heller får man banspecifika uppdrag eller den “bult” man annars får när man klarar av en bana. Bultarna är Unraileds valuta. Dessa får man via att färdigställa uppdrag, klara av banor genom att koppla ihop rälsen med banans station eller genom att ibland anstränga sig lite extra och plocka upp de lösa bultar som finns på banorna. Först känns det som en kul liten bonus bara om man får tag på den där extra bulten, men snart blir de nästan lika nödvändiga som rälsen i sig. Särskilt om man väljer att hoppa över några stationer. Ju längre man använder samma lok, desto snabbare åker det nämligen – detta vill ingen uppleva, i alla fall om man kommit en bit och spelar utan kontrollpunkter.

Vad är själva utmaningen då? Jo, utöver att tåget ständigt är i rörelse (med en ökande hastighet efter varje bana), måste man som sagt hugga ner hinder som kommer i vägen. Dessa hinder varierar och agerar dessutom oftast resurser man behöver för att bygga vidare. Träd och sten är rälsens två stora behov som ständigt måste hållas i schack. Dessa tu hugger man ur berg eller skog, som ofta gillar att stå mitt i vägen för det tilltänkta bygget. Efter att man huggit ner dessa måste man bära högar av sten eller trä till en vagn på tåget som tillverkar räls av råmaterialet, räls som definitivt snart kommer till nytta. Man begränsas en aning av att man bara kan bära tre åt gången av varje resurs, men annars hade det varit lite väl enkelt kan tänkas. Med en “mjölkvagn” kan man koppla diverse djur till tåget och med det använda djurens mjölk för att få en tillfällig boost som låter en hugga ned trä och sten mycket effektivare, något man snart absolut vill. Det finns fler vagnar som jag kommer till alldeles strax.

Utöver miljön som hinder dyker det även upp banditer då och då som gärna plockar upp de resurser man huggit ner för att sedan bära dem mot kartans kant och kasta dem över den. Vilka småglin..! Som tur är kan man grabba tag i närmaste tillhygge och hugga ner banditerna i ett icke våldsamt moln av pixlar. Det är inte nödvändigt, men förenklar tillvaron något magnifikt.

Gällande övriga vagnar kan man uppgradera sitt tåg med en lampa som gör natten lite lättare att navigera sig igenom, en “magnetvagn” som drar åt sig de resurser man huggit ner i närheten, en “dynamitvagn” som gör det möjligt att tillverka dynamit som man sedan kan använda för att spränga loss stora bitar ur skog eller berg som lätt kan plockas upp sedan och den absolut viktigaste som är “vattenvagnen” vilken utan ens tåg snart brinner. Den vagnen måste ständigt fyllas på med vatten som återfinns på kartan; ett av spelets större stressmoment om man ignorerar det för länge. Det finns ett par vagnar till, men de lämnar jag till er att upptäcka. 

Vid första anblick charmas man av den blockiga, och onekligen Minecraft-inspirerade, stilen. Innan hade jag antagligen kallat den retro, men det är mer än så och egentligen en egen stil nu. Det som skiljer dem åt är att den grafiska stilen i Unrailed saknar texturen och “linjerna” som varje block i Minecraft har. Detta gör en förvånansvärt avsevärt stor skillnad mellan dem båda och ger dem båda en tydlig särskild identitet.

Musiken i Unrailed är kort sagt inget mindre än fantastisk. Ofta en variation på sitt eget tema lyckades det ändå kännas fräscht för varje ny biome man besöker. Vi har hört nytolkningar av teman innan som ändå kan kännas lite uttjatat tillslut. Inte här. Det känns hela tiden lekfullt, som att kompositören ständigt haft en kul utmaning att förnya vad som snart blir en bekant melodi. Olika instrument och stilar erbjuder fräscha nytolkningar som varje spelare kommer gå och nynna på efter att de stängt av spelet. Till och med ljudeffekterna lyckas ge en gemytlig känsla – hur skumt är inte det!

Kontrollmässigt finns det inte mycket att klaga på heller. Ibland kan det kännas lite väl flytande och vid mer stressiga situationer kan det vara svårt att plocka upp det specifika verktyget man så akut behöver, innan ens lok kraschar på grund av ens otillräckliga bygge. Det är egentligen de enda tillfällena av frustration jag upplevde, utöver att man skulle behövt få en liten tutorial på de senare banorna som kräver att man ändrar sin spelstil en del. Till exempel introduceras jetpacks när man kommer till rymden, något jag gärna hade velat få prova på en aning innan jag kastas in i en helt ny värld med mitt värdefulla tåg, särskilt om jag spelat utan kontrollpunkter. Som tur är greppar man snart kontrollen, men det hjälper inte en ovan spelare som kanske bara vill koppla av och spela i lugn och ro med den bekanta mekanik som följt spelet från start.

Nu klagar jag lite bara för att egentligen ha något att klaga på, för i ärlighetens namn, det finns inte mycket att vara frustrerad över här. Inga problem med uppkopplingen mellan spelare och vi erbjuds till och med ett i princip felfritt Remote Play-läge på Steam, så att du och en vän kan spela tillsammans även om bara en av er äger det. Allt är så väl implementerat och lätt att använda att jag inte drar mig för att spela med vänner när lusten faller på – vilket sällan händer mig med alla spel med, enligt mig, knagglig uppkoppling eller långdragna onlinelägen.