Tunic

Ett av mina favoritspel är Hyper Light Drifter. En mysig roguelite med tighta kontroller, tuffa strider och (framför allt) en djup historia som berör svåra teman på ett alldeles fantastiskt vis. Det som gör HLD så speciellt för mig är den där sista punkten. Berättelsen presenteras på ett vis att den bara går att berätta genom just ett dataspel. Exakt samma ord vill jag säga om det lilla mästerverket TUNIC.

Du spelar som en supersöt, förvirrad, men ytterst handlingskraftig liten räv. Världen du befinner dig i är fylld till brädden med elaka slemmonster, stygga isfåglar och förväxta vättar med svärd. Allt är färgglatt, mjukt, och extremt charmigt. Du har dock ett inte lika gulligt mål, befria den inlåsta varelsen i andevärlden. Detta görs genom att klinga på klockor, hämta nycklar och dra magisk energi till hela världen. Hur du får veta vad du ska göra är en av de mest unika delarna med spelet, och det är riktigt roligt. När spelet börjar har du ingen spelmanual, tutorial, eller guide som kan hjälpa dig alls. Vanligtvis skulle detta innebära ett minus i kanten, men här har man gjort ett fantastiskt roligt val. Du hittar kartor, kontrollscheman och detaljerade instruktioner krig olika spelmekaniska moment i spelet, och bygger upp, sida för sida, en manual du kan referera till när du känner dig vilsen. Riktigt så enkelt är det dock inte, då det finns en språkbarriär. Du kommer dock väldigt långt på några få ord och lärorika illustrationer. Denna manual innehåller också hemligheter, en hel hög med lore, både sånt som man kanske redan visste, men också totala överraskningar.

Just hemligheter är en central del av det som får dig att spela TUNIC i bara en timme till. För se, den nya sidan i manualen visar att det finns en plats som kallas för grodornas domän. Men för att ta mig dit måste jag göra X med Y, och sen kanske jag hittar en etc, etc, etc. Hemligheter, i hemligheter, i hemligheter är en extremt beroendeframkallande loop, och jag har svårt att släppa spelet då jag vet att det väntar en ny hemlighet bakom nästa hörn.

Juste, en sån ja…

Rent spelmekaniskt liknar TUNIC Death’s Door (en av 2021 års GOTY kandidater!). Du har ett svärd att slå med, en dodge kopplad till din energi, en sköld att skydda dig med samt två andra valfria verktyg som kan vara allt från olika typer av bomber till consumables. Dessa är grönsaker som till exempel en rödbeta med helningsförmåga, eller en chili som får dig att slå hårdare. Med detta till din hjälp ska du besegra bossar, hämtar viktiga saker och fixa sidorna i din spelmanual. Samt upptäcka alla dessa smaskiga hemligheter. De är ofta gömda mitt framför ögonen på dig, då man med hjälp av kamerans fasta vinklar kan gömma saker bakom skenväggar och hörn. Dör du på din upptäckfärd får du börja om från den senaste räv-statyn du knäböjde vid, plus att alla fiender, förutom bossar, kommit tillbaka. Ja, det är en souls-like i utförande, men av alla spel som finns tycker jag att det är en bra serie att ta inspiration från.

Du kommer allteftersom låsa upp en ansenlig mängd prylar och förmågor. Oftast är det små saker som bidrar till en större helhet. Lagom små att beskrivas på en sida i spelets manual, men stora nog att påverka hur du spelar. Ett tidigt exempel på detta är hur spelets energi och dodge hänger ihop. Du kan teoretiskt sett fortsätta undvika attacker även när du får slut på energi, men utan energi saknar du helt i-frames i ditt undvikande. Du tar också mer skada med mindre energi, vilket är en viktig sak att ha i åtanke. Det är upp till dig som spelare att avgöra när rätt typ av förmåga ska användas när. Är det bättre att helt undvika den tunga attacken för att spara på energi, eller vill du blockera för att hamna i en bättre position för att anfalla? Med få val känns spelet inte överväldigande, men lyckas ändå hålla variationen igång med ett varierat antal fiender.

Allt är så vackert.

Ju mer du spelar spelet, desto mer kommer du förstå. Detta är egentligen sant för alla spel när man tänker efter, men stämmer in extra bra på TUNIC. Den ständigt återkommande spelmanualen innehåller nämligen så mycket mer än bara kartor och information om spelmekanik. Här hittar du nämligen spelets berättelse, varför världen ser ut som den gör och hur den kan bli. Jag håller mig medvetet väldigt vag här, men kan glatt meddela att berättelsen är av första klass! Den tar inte upp allvarliga hjärtsjukdomar likt HLD, men lyckas på ett bra vis presentera klassiska sagoteman och allvarligare ämnen.

En av de absolut bästa delarna med spelet är utan tvekan grafiken och musiken. Färgglatt, mjukt och skarpa skuggor skapar med enkla former en rik och levande fantasivärld. Pricken över i:et är de vackra animationerna. Spelet är också mer varierat sett till platser än vad mina skärmdumpar visar, med unika fiender och faror, men vad det är för platser är en del av det enorma berget med hemligheter. Musiken är prickarna över ö:et, där varje låt är anpassad både efter miljö, men också beroende på om du är inomhus, då den dämpas något. Det är mycket synth, men också mycket bläckblås. En salig blandning helt enkelt, där allt passar in.

TUNIC är för mig ett spel i världsklass! Har jag väl börjat en session med spelet vill jag inte sluta. Här finns ett ”lätt att förstå/lagomt svårt att bemästra” -stridssystem, vacker grafik, en förvånansvärt djup berättelse för ett spel som endast ger dig några få ord på engelska och fantastisk musik. När det kommer till dataspel blir det helt enkelt inte mycket bättre än såhär.