The Dark Pictures Anthology: Little Hope

När vi går mot mörkare tider brukar det komma ut en del skräckspel på marknaden. Ett av de som släppts i år är den senaste delen i den populära skräckantologin The Dark Pictures Anthology: Little Hope. Finns det en intressant berättelse eller har marknaden än en gång välsignats med ännu ett skräckspel, ängsligt fullproppat med jumpscares? Både och skulle jag säga.

Spelet börjar med att en buss plötsligt kraschar efter att chauffören just sett en ung flicka gå över vägen. Efter kraschen förflyttas vi till familjen Clarke i småstaden Little Hope. Vi märker direkt att familjen har diverse problem att handskas med. Pappan är alkoholist, vilket har lett till många gräl och bråk. Efter en introsekvens där vi tar kontrollen över en av sönerna i familjen, Anthony Clarke, brinner huset upp av övernaturliga skäl och vi flyttas tillbaka till bussen. Det är nu vi bekantas med huvudkaraktärerna i spelet, collegestudenterna Andrew, Taylor, Daniel och Angela samt deras lärare John. Som karaktärer utvecklas de inte särskilt mycket under spelet. När jag spelat klart förstår jag varför, men jag skulle ändå vilja se mer av varje karaktär i en story där relationer har stor betydelse. Gruppdynamiken är central för att engagera oss i spelets historia, vilket jag ändå tycker att de lyckades med. Jag säger alltså inte att karaktärerna är dåliga, bara att de inte är de mest intressanta för den här typen av berättelse.

Till en början är The Dark Pictures Anthology: Little Hope ett ganska obehagligt spel. En mystik byggs upp och det är svårt att förutspå vart saker ska ta vägen, men ju längre in i spelet jag kommer, desto mer försvagas mystiken. Spelet känns nästan lite för mörkt och antalet jumpscares är så många att man snabbt blir immun mot dem. För spelare som mig, som inte spelar spelet för skräcken utan för storyn, gör det inte så mycket eftersom spelets jumpscares oftast för storyn vidare. Om du spelar enbart för att bli rädd kommer du förmodligen att bli besviken efter halva spelet.

Mekaniskt är spelet enkelt: genren är peka och klicka med stort fokus på dialogval. Val du gör tidigt i spelet har påverkan på spelets händelseförlopp, då de låser upp unika bearings hos karaktärerna som påverkar hur de agerar i olika situationer. Dessutom påverkar valen relationerna mellan karaktärerna, även dessa har stor inverkan på hur handlingen förs framåt. Alla interagerbara dialoger har tre val, två med dialog och ett där karaktären är helt tyst. Du har begränsat med tid på dig, vilket stärker känslan av att valen har betydelse. Förutom dialogval kan du även plocka upp föremål i spelvärlden. De ger dig en inblick i vad som har hänt i Little Hope och varför saker är som de är. Föremålen kan ofta hjälpa dig i de beslut du ska ta. Vissa föremål låser upp så kallade premonitions, en framtidsblick som visar hur dina karaktärer kan råka illa ut om du inte agerar smart.

Det finns också strider och actionmoment i spelet. De utspelar sig i form av så kallade quick time events där det gäller att klicka på rätt knapp vid rätt tidpunkt. Detta gäller även för en del stealthsegment där du ska klicka på antingen kryss eller triangel i takt med hjärtslag för att undvika att bli upptäckt. The Dark Pictures Anthology: Little Hope är som sagt inget super avancerat spel, men det är är tillräckligt engagerande för den korta speltiden. För att få ut mesta möjliga av spelet krävs att du kör det flera gånger. Som tur är låser du upp möjligheten att välja kapitel när du klarat spelet, vilket underlättar en del vid omspel, särskilt om du vet i vilken del av spelet du bör agera annorlunda för att få önskvärt resultat.

Du behöver inte ha spelat det tidigare spelet i serien, The Dark Pictures Anthology: Man of Medan för att förstå och hänga med i berättelsen. Den enda länken är en man som kallar sig för The Curator, som du stöter på mellan spelets olika akter. Han är lite av spelets berättarröst och kan ge dig hintar om vad du borde göra härnäst och vad du kunde gjort annorlunda. The Curator är en intressant karaktär som jag hoppas vi får se mer av i nästa del i serien.

Grafiskt märks det att vi är i slutet av en konsolgeneration. Karaktärsmodellerna är mycket detaljerade och verklighetstrogna och miljöerna är noggrant utmejslade, något jag skulle uppskatta mer om jag kunde se mer. Spelet är nämligen väldigt mörkt, vilket är förståeligt då hela spelet utspelar sig under en natt. The Dark Pictures Anthology: Little Hope är oerhört färglöst, även när karaktärerna kommer in i belysta områden. Jag förstår att det är en stilistisk effekt att inte ha med alla färgerna på färgskalan i ett skräckspel, men om utvecklarna hade brutit upp speldesignen mer hade de kunnat göra skräckmomenten ännu mer oväntade och skrämmande. En av de saker spelet gör allra bäst är att skapa spänning och sätta stämning med ljud och musik. Spelets soundtrack är ett bra komplement till spelets tema kring häxkonst och mystik och ljudeffekterna är hisnande, trots överanvändningen av skräckmoment.

Värt att nämna är även att spelet har multiplayer i form av Movie Night där du kan passa kontrollen mellan två och upp till fem spelare och Shared Play där du kan spela spelet online med en vän. Båda lägena är bra alternativ för dig som vill dela upplevelsen med en eller flera vänner.

Sammanfattningsvis kan jag säga att The Dark Pictures Anthology: Little Hope är ett bra spel i sin genre, trots att skräckmomenten kan bli lite för många för att ge full effekt och att färgskalan är minimal. Om du gillar skräckspel kommer du förmodligen att gilla detta.