SOMA

 2013 släppte jag Leviathan, ett science fiction-rollspel med skräckinslag. Det utspelar sig på baser nere i havet och har en del skräckinslag i sig. När SOMA släpptes 2015 så innehöll det med andra ord saker som jag älskade och ville spela. Att det var från skräckmästarna Frictional Games gjorde mig inte mindre sugen. Tyvärr kom det bara till PC och Playstation 4 så jag fick aldrig nöjet att spela det. Förrän nu.

 

SOMA handlar om Simon Jarrett, en man som varit med i en bilolycka och fått en kraftig hjärnskada. Han får ett erbjudande om medicinsk hjälp och accepterar det. Simon placeras i en maskin med vad som liknar en VR-hjälm, som placeras över hans huvud. Han hinner knappt sätta på hjälmen förrän allt svartnar. När Simon vaknar befinner han sig på en helt okänd plats utan en aning om hur han har kommit dit. Det visar sig vara en mystisk undervattensbas där någonting gått väldigt, väldigt fel.

 

Känslan av att något gått åt helvete är tydlig direkt. Basen är öde, elektriciteten är inte igång överallt och så finns det förstås de döda kropparna. Det tar dock inte slut där: på något mirakulöst sätt verkar jag kunna interagera med, ja nästan ansluta, till väggpaneler och ta del av loggar som verkar förklara vad som har hänt. Det känns inte naturligt, det känns fel. Onaturligt. Jag fortsätter att utforska basen och finner snart en av de anställda, men han finns inte längre i en kropp, utan är nu i en trasig robot. Han själv verkar dock inte medveten om det och alla försök att övertyga honom om det får honom att se på mig som om jag vore galen. Jag vet faktiskt inte om han har fel. Kanske är jag i samma vanföreställning? Kanske är jag också en robot? SOMA lyckas få mig till existentialistiska funderingar kring identitet: är jag fortfarande Simon även om jag befinner mig i en robotkropp? Några svar på den frågan får jag dock aldrig. Inte på grund av spelet inte har några, utan för att spelet går sönder.

Under min resa framåt i spelets handling kommer jag till en punkt i spelet där jag ska ta ett undervattenståg vidare. Där råkar jag ut för en bugg som gör att jag inte kan trycka på knapparna som krävs för att trigga avfärden. Jag försöker ladda om, men inget händer. Jag söker på nätet efter möjliga buggar, men hittar inget om det. Jag avinstallerar spelet och installerar om det. Ingenting händer. Jag börjar om från början, men ger upp då samma bugg inträffar igen på exakt samma ställe. En lovande och fängslande start på spelet tar slut där. Om spelet hade haft möjligheten att manuellt skapa en sparfil hade det kanske gått att ladda om en tidigare save, men det har endast en autosave funktion. Det påminner mig om varför jag älskar rollspel: där finns det ett inbyggt skydd mot sådant här.

 

SOMA till Xbox One innehåller även en uppgradering gentemot originalspelet med ett nytt spelläge: ett så kallat odödlighetsläge. Spelet har en så spännande miljö att många gärna ville utforska den utan att oroa sig för spelets fiender och Frictional Games har lyssnat på dem. Det är inte något för alla, men jag tycker det är en trevlig och mer inkluderande med ett sådant läge.