Sniper Ghost Warrior Contracts 2

Jag erkänner! Jag är en morbid jäkel. När jag för tredje gången ser en fiendes huvud explodera i en ocean av hjärnsubstans och förvåning, ler jag för mig själv. Om det är normalt, självfallet inte i verkligheten, men i Sniper Ghost Warrior Contracts 2 tillhör det vardagen! Om det däremot gör spelet till en fullträff på, det återstår att se!

Sakta smyger du dig fram ur snåret, hugger två snabba knivhugg mot den stackars fiendesoldatens halspulsåder, släpar in hans kropp in i en buske och tar dig sakta men säkert upp mot den kulle som hägrar en bit framöver. Ditt uppdrag är att ta ut en man ungefär 1 500 meter från denna utkikspunkt, i vad han själv tror är säkert förvar inuti ett hus. Ack vad han misstar sig… den här krypskytten kommer han inte undan i första taget!

Sniper Ghost Warrior Contracts 2 (SGWC2 i korthet) hymlar inte med vad det är, ett rent och skärt ”guilty pleasure” bestående av ond bråd död i förstapersonsform. Du ges en karta med sex regioner, vilka du låser upp en i taget genom att eliminera de mänskliga ”målen” som gömmer sig däri. Utöver dessa personer, kan det vara anläggningar att sabotera, anteckningar att hitta ellee specialutmaningar att klara för att få extra mycket pengar efter varje lyckat uppdrag. Varje region har dessutom ett uppsjö av utmaningar, genom vilka du kan få ännu mer pengar men framförallt poäng, med vilka du sedan låser upp förmågor/utrustning. Varje region bjuder på en stor mängd av dessa utmaningar, vilket mer eller mindre borgar för omspelningar, då det till exempel kan vara olika sätt att döda målen, eller att klara av att döda alla i ett område utan att någon märker nåt. Att du sedan köper nya vapen, förmågor och utrustning som låter dig testa andra sätt att klara av regioner, gör det hela än mer roligt. 

Sett till berättelse har SGWC2 egentligen ingen sådan… nåja, ingen intressant sådan i alla fall. Det hela handlar om hur regionen styrs av en korrupt regering, som du ”behöver” fixa med hjälp av blykulor – och det är egentligen allt. Nej, här är det spelets fundamentala spelmekanik som är moroten, för att inte tala om de spektakulärt brutala ”killshots” i slow-motion du kan få till när en kula penetrerar intet ont anande fiender. Spelet bjuder nämligen inte bara på smygarmoment när du tar dig fram över regionerna, utan du uppmuntras att ta din tid med krypskyttedelarna genom att lura iväg soldater med hjälp av att skjuta objekt i omgivningen, eller specialkulor som lurar till sig fienderna. På detta sätt ska du så effektivt som möjligt ta ut fiendeläger i ett hav av kulor… om än med beräknat mod och tålmodighet. Kommer de på dig, kan de skicka artillerield mot ditt håll, för att inte tala om alla de andra gömda krypskyttarna som döljer sig där ute. Som spel gör det allt du helt enkelt förväntat dig av ett krypskyttespel. 

Ingen makeup i världen kan rädda det där!

Ej längre i sparfilernas förlovade land…

SGWC2 har däremot ett och annat hinder från att nå de riktiga höjderna. Till att börja med sparas spelet på förutbestämda platser, vilket förvisso rimmar rätt med dess mer stealth:artade spelmekanik och främjar tankekraft, men det gör att du ibland väljer att börja om, bara för att du råkar missa en soldat och ett läger sätter av efter dig. Alternativt att du begår självmord, bara för att komma till senaste sparpunkten, utan att behöva starta om hela regionen. Det är helt enkelt lite klumpigt utfört och jag hade gärna sett att utvecklarna tagit sig mer tid att göra detta bättre.

Spelet har fyra olika svårighetsgrader, men trots det känns det som att spelets AI går upp och ner oberoende av vilken du valde. Ibland kan de märka av dig lätt som en plätt på den lättaste nivån, ibland inte alls på en av de högre. För att inte tala om att AI:n är allmänt korkad! Det skedde ett par gånger att jag mer eller mindre stod framför en stackare innan han reagerade, och sedan när jag eliminerat den stackaren kom resten av gänget samma väg, vilket borgade för en enkel skjutfest och ”tadaa!”, en hög av lik vackert staplade. Nu tar det inte ner spelglädjen för mig personligen, men dessa mixade svårighetsgrader och AI-beteende gör nog att många mer seriösa krypskyttespelsfantaster bör fundera en extra gång innan de plockar upp detta spel.

Visst hatar du när näsblod plötsligt bara kommer!

Bra betyg på kornet…?

Ser vi till spelets utseende, duger det alldeles utmärkt. Utvecklarna använder Cryengine vilket tämligen snyggt skapar härligt ökenliknande terränger lika bra som molniga skogsområden under natten, allt parat med en härligt bombastisk ljudbild, i alla fall sett till vapenljuden. Musiken är däremot lättglömd, men det gör inte så mycket, då jag rekommenderar att man tar bort den helt och låter sig istället insupas av spelets miljöer och dess ljud.

SGWC2 styrs smidigt med tangentbord och mus, och har du en extra precis sensor, kan du dominera ännu mer — särskilt när du rör dig mellan inzoomningar och akut springande (för att undvika fiendekrypskyttar). Spelet är däremot relativt kort, och även om du spelar om banorna, märker du snabbt att det samtidigt räcker gott och väl. SGWC2 är egentligen inte menat att spelas timme ut och timme in, men i stunden du spelar, är det oemotståndligt snaskigt i sina brutala uttagningar en och en halv kilometer från sitt mål. Självklart kan du stänga av dessa ”killshots” om du vill, men då tar du också bort lite av spelets enda unika aspekt… men det lämnar jag över till dig att bestämma. För min del, laddar jag om geväret en sista gång och blickar ut över omnejden för ännu en soldat att eliminera. Ibland kan det vara kul att bara leva i nuet och leka kallblodig krypskytt… och för mellan 200-400 kronor (beroende på plattform) känner jag att du definitivt bör kika in detta!

Han var säkert lika förvånad som jag, över att jag lyckades träffa honom nästan 1600 meter ifrån!