Pumpkin Jack

Det är svårt att inte uppskatta när det lyser igenom att en film eller ett spel har en tydligt genomgående vision bakom sig. Ett spels produktion brukar vanligtvis innebära ett team med designers, producenter och programmerare som samarbetar för att framställa det som vi tillslut får ta del av. Detta gör förstås att det ibland kan vara svårt att förhålla sig till gemensam vision om vad slutresultatet faktiskt ska vara. Varför berättar jag detta? Vi kommer till det.

Pumpkin Jack kan enklast beskrivas som en 3D-plattformare som åkallar minnen från de första åren då Sonys förstfödda konsol, Playstation, fortfarande låg i sin unga vagga. Givetvis väldigt mycket mer raffinerat och förfinat nu än de spel som prydde den då nylanserade konsolens ständigt växande bibliotek. Varför Playstation och inte till exempel Nintendo 64? Därför att de nya plattformsspelen till Nintendos då aktuella konsol skiljer sig markant från konkurrenternas. Nintendos spel var ofta lenare att både spela och titta på. Mer följsamma än vad t.ex. Croc: Legend of the Gobbos (1997) någonsin var. Mycket kanske för att Sony inte hade implementerat analoga spakar på sin handkontroll ännu; något som skedde 1997 då de gick över helt till den design vi idag känner till som DualShock. Innan dess var det styrkors som gällde och i 3D-spel är det, som ni nog vet, inte optimalt.

Pumpkin Jack – en pumpa med attityd!

Nintendo hade dock redan, i alla fall en, analog spak på 64:ans handkontroll, vilket hjälpte spel som Super Mario 64 (1996) att upplevas som, då i alla fall, silkeslent. Detta är ett långt sätt för mig att förklara varför Pumpkin Jack påminner så otroligt mycket om en särskild typ av spel till en specifik konsol. För de redan inbitna Sony-fansen kan jag kort och gott likna Pumpkin Jack vid det Playstation-exklusiva MediEvil (1998), gällande stil, gameplay och design. På sätt och vis känns det ibland som att de båda spelen delar samma DNA för att de är så lika. Detta är absolut inte någonting illa. Utan jag hyllar det till fullo.

”This is Halloween, This is Halloween…”

Ska vi skippa historielektionen och kika närmare på vad just Pumpkin Jack är för något då! Det är en supercharmig 3D-plattformare (detta har ni nog fattat vid det här laget) med en grafisk stil som känns som något från det tidiga 2000-talet som fått ett gediget ansiktslyft.

Djävulen är så otroligt uttråkad. Han har tröttnat på att invånarna i Boredom Kingdom verkar leva i frid och fröjd med varandra, så han beslutar sig för att skapa lite gammalt hederligt kaos. Detta genom att släppa loss en förbannelse, ”The Curse of the Endless Night”, med en rad av tillhörande otrevligheter och monster. Självklart tänker inte människorna ge upp sin lugna tillvaro utan en kamp! De åkallar en mäktig trollkarl som ska sätta stopp för den nedriga förbannelsen. Detta gör endast Djävulen än mer upprörd (om än fortfarande måttligt uttråkad), men han har en plan.

Nämligen att låta en särskilt osalig ande, som vare sig Gud eller Hin Håle själva egentligen vill ha någonting att göra med, ge sig efter trollkarlen – Stingy Jack. Jack är en före detta suput som levde rövare och lurade Satan själv både en och två gånger, när denne var i livet. Djävulen vet att om det finns någon som kan stoppa människornas frälsare så är det den å så lurige Jack. Djävulen klär denna oslipade själ i skinnet av en pumpa och skickar iväg honom på jakt med ett enda uppdrag: finna och förgöra trollkarlen. På sin väg träffar jag ett par vänner och fiender, inklusive kråkan som sitter på Jacks huvud så fort han stannar upp och agerar ens första projektilvapen genom att anfalla fiender med ett enkelt knapptryck.

Håll i hårt!

Handlingen är inte den mest originella, men det är inte heller vad den utger sig för att vara. Utan spelet använder sig av vad som egentligen är en typisk saga, baserad på myter och legender, för att kunna visa upp sina sju unika världar för Jack att resa igenom. Dessa vackert framställda med en härligt grafisk stil som gör mig fnittrig. Det hela påminner om de animerade verk som Tim Burton ligger bakom. På tal om den udda regissören så åberopar även musiken en väldigt bekant känsla av kompositören Danny Elfman, när dessa tu får för sig att hitta på något mys-rysligt. Det var inte sällan jag satt och gungade i takt till de medryckande spåren medan jag gladeligen skuttade igenom de färgsprakande världarna.

Vid ett par extra cinematiska tillfällen, till exempel en nervkittlande tur i en gruvvagn, en ritt till häst genom luften eller en livsfarlig tur hängandes under en Gargoyle, så berikas vi av lite skräckinjagande tolkningar av klassiska stycken av bl.a. Wagner, Beethoven och Bizet.

I övrigt kan ljuddesignen uppfattas som lite sparsmakad. Trots detta vill jag påstå att den är mer än tillräckligt, med respektive Jacks och fienders varierande läten och ljudet av deras strider. Dessa strider i sig kan lätt bli lite förvirrande, då allt ibland känns som ett sånt där klassiskt tecknat slagsmålsmoln. Man ser därför inte vem som slår på vad och snart upptäcker man att Jacks hälsa blivit mer än halverad på några sekunder. Avstånd är att föredra och att ta sig an en fiende i taget är ibland den kanske lite tråkiga, men mest säkra lösningen.

Som tur är tappar varje besegrad fiende små “orber” som ger Jack lite hälsa. Om fienderna är slut och hälsan fortfarande låg kan ett par krossade lådor eller möbler inbringa den resterande hälsan.

När spelets enda ordentliga skjutvapen introduceras öppnar sig helt nya skoj strategier upp för spelaren.

Till sin hjälp att dräpa de olika monstren har Jack ett gäng vapen man kan bläddra mellan med hjälp av ett typiskt “vapenhjul” som saktar ner tiden en aning så man kan välja passande tillhygge i relativ lugn och ro. Allt från en enkel spade till en bössa och min personliga favorit – en lie i form av en kråkskalle. Vid de första tre nivåerna kände jag aldrig att jag egentligen behövde skifta mellan de olika vapnen jag ändå hade tillgång till. Snart hamnade jag dock i lite svårare situationer som krävde en snabb fot och rätt verktyg för att enklast överleva.

Efter ca sex timmars speltid hade jag nått slutet, detta med merparten av alla hemligheter upptäckta. Dessa erbjuder lite skoj utforskning av banorna som annars lätt hade kunnat bli vackert utsmyckade korridorer mellan punkt A och B. Dessutom avslutas varje bana med vad jag tyckte var riktigt skoj bossfighter, även om de framåt slutet kändes lite väl lika varandra. Trots det hade de alla unik design var för sig vilket gjorde att det ändå kändes tillräckligt nytt.

Detsamma gäller egentligen de olika minispel som dyker upp som kan likna varandra, men med sina egna små twistar.

Spelglädjen brister lite i sömmarna efter halvtid. Särskilt då man når den krigshärjade och belägrade byn Skele-Town. Dess färgton är konstant röd och innehåller ett par lite väl frustrerande element, dock inget som förstör helhetsintrycket. Efter den banan svingar det uppåt igen och vi hamnar på en kusligt hemsökt kyrkogård med en imponerande katedral.

Något jag reagerade på under en del plattformande under just Skele-Town var att kontrollen inte var så precis som jag tidigare hade trott. Den är inte slarvig eller dålig, men känns lite flytande. Som att Jack tar en kort funderare på om han ska lyda dina kommandon. På sätt och vis känns det lite som när Link bär “svävar-stövlarna” i Zelda: Ocarina of Time (1998), men inte i närheten så illa (som visserligen är medvetet i Zelda).

Hehe, så busigt rysligt!!

Låt oss nu kika lite närmare på vad jag skrev i början. Vad menade jag i början med det där om en “gemensam vision”?

Jo, Pumpkin Jack är nämligen utvecklat av en enda snubbe. Japp. Nicolas May står bakom det här spektaklet som ensam utvecklare, vilket fick mig att högljutt utbrista min beundran när jag fick reda på det. Allting känns som att det kommer från en och samma hjärna (på gott och ont). Det är så otroligt imponerande med tanke på hur otroligt kul jag hade och hur välgjort allting ändå är. Visst finns det brister här och där. Manuset mellan karaktärerna i sig är ibland alldeles för långdraget. Även om karaktärerna endast “talar” med unika ljud och vi får läsa vad de säger, så segas allting ner när det är så mycket story som ska gås igenom, särskilt med den väldigt beiga humorn som fyller dialogerna. Detta är visserligen väldigt subjektivt och humorn klickar säkert med fler människor därute än inte, men den var inte för mig i de flesta fall. Har ni barn så kommer de antagligen älska den väldigt oskyldiga humorn.