Tänk att få jobba på en nyhetsstation. Där man är personen som i direktsändning redigerar hela rasket. Tänk dessutom att detta händer i en märklig tid där politiken tar en lite aggressivare och desperatare ton och dina val kommer på sikt påverka samhället och forma befolkningens åsikter. Vilken reklamfilm är lämpligast att visa, vilken kamera framhäver reportrarna på bästa sätt? Allt detta ligger i din makt, men glöm för guds skull inte bort att censurera alla svordomar!
Trogna läsare kanske minns att jag skrev en förhandstitt på Not For Broadcast för några år sedan. Om inte kan jag berätta att det vi har framför oss är en slags simulator. Där vi i rollen som Alex Winston plötsligt får ansvaret för redigeringsstationen på ett nyhetsprogram. Detta efter att den ordinarie herren vid ett tillfälle inte kan komma till jobbet. Efter att ha gjort ett föredömligt jobb har vi en blomstrande karriär framför oss. Förutom att sköta spakarna under direktsändning måste vi även hjälpa Alex i sitt privatliv. I textbaserade sekvenser fattar vi beslut som på ett eller annat sätt kommer att påverka hur relationen till familjen kommer vara. Likaså avgör våra beslut huruvida stämningen i familjen kommer vara kärleksfull eller om den kommer vara aningen bittrare. Stämningen och scenarierna i dessa sekvenser påverkas även av hur nyhetssändningarna går. Gör man ett gott arbete kommer familjen befinna sig i en god sits ekonomiskt, medan ett mindre dugligt arbete för med sig en stympad ekonomi, vilket i sin tur brukar gå hand i hand med dålig stämning.
När man inte sitter i dessa textsekvenser är det alltså fullt fokus på att man ska plocka fram de vassa redigeringsfärdigheterna man inte visste att man hade. Med en lugn och säker hand ska man ignorera den massiva mängd av stress som väller över dig, när du byter mellan kameravinklar, censurerar svordomar och förhindrar störningar i bilden för att tittarna ska slippa se på myrornas krig. Allt detta ska du göra samtidigt. Lägg dessutom till att du ovanför tv-skärmarna har du en rektangulär mätare. Denna mätare har en färgstapel som går från färgerna rött, orange, gult och grönt. Stapeln representerar tittarsiffrorna, där rött visar att knappt någon tittar, medan grönt innebär att hela nationen tittar. För varje tittare man tappar eller vinner spelas ett ljud upp. Tittarna är riktigt kräsna jäklar dessutom. Så fort man kan ana brus i bilden eller om en liten svordom hörs försvinner tittarna som blod ur en skuren pulsåder. Samma sak händer även om du håller kvar samma kameravinkel för länge, eller om du klipper för fort mellan dem. Som om det svidande magsåret inte var tillräckligt kommer spelet även utsätta dig för missförhållanden som att skärmar spontant kommer stänga av sig eller att små varelser klättrar upp på radiomasten och sabbar sändningen.
Med facit i hand är detta ändå roliga sätt att öka utmaningen på och jag förstår valet, eftersom att upplevelsen skulle bli tämligen monoton om dessa element inte fanns där. Dessa upplevelser beror också på vilken svårighetsgrad man väljer. Intern bjuder på minimalt med utmaning, Broadcaster är den mest balanserade och Showrunner är enligt utvecklarna till för de som verkligen vill uppleva en hjärtattack. Missförhållandena är som sagt en god balans av ren frustration och underhållning plus att de är fantasifulla på ett bra sätt. I alla fall till en början. I spelets senare delar känns det som att man fått slut på idéer. Vid ett tillfälle ska man bara förhindra brus i bilden. Det är allt. Eftersom den sekvensen är en av spelets längsta, känns det verkligen som att det aldrig tar slut. Jag skriker av ren fasa och brinnande hat varje gång de där förbannade vågorna ska passas in i varandra! Jag hade mycket hellre suttit och censurerat någon obegåvad tomte som svär i början av varje mening istället.
Not For Broadcast är enligt mig ett spel som bör spelas med mus och tangentbord. Kameravinklarna och censurknappen är smidigt förelade över tangentbordet och musen lämpar sig ypperligt för det reglage man justerar bildstörningarna med. Det är möjligen en fråga om preferenser, men för mig är det ett sätt att frammana en hjärtinfarkt även på den lägsta svårighetsgraden. Nu gäller det förstås att hålla koll på sina prinskorvar. siffertangenterna 1 till 4 representerar kamerorna med samma namn och i stridens hetta är det lätt att man trycker fel och fältreportaget kan helt plötsligt våldgästas av en bild på en stuidoreporter som tyst sitter och stirrar på samma scen tittarna ser och precis som med svordomar och brusig bild är det ett lätt sätt att förlora tittare på. Får man till fingertoppkänslan är det dock lätt att hamna i villfarelsen att man är ett proffs och att man skulle klara av detta i verkliga livet utan problem. Då är det tur att missförhållandena dyker upp och tar ner en på jorden igen.
Spelet använder sig av grafiktypen FMV (Full Motion Video) det vill säga att vi ser riktiga människor framför oss på skärmarna. Det ser för det mesta bra ut om än väldigt lågbudget. Vilket i sig inte är fel och spelet gör ibland en poäng av det, men spelet ska till största delen utspela sig i mitten av 80-talet och med tanke på hur videorna och karaktärerna ser ut har jag svårt att köpa detta. Likaså känner jag för musiken. Den är välgjord för det mesta och är bra som parodier på de genrer man tar sig an. Tyvärr har jag svårt att passa in dem i den aktuella tidsepoken. Så pass mycket att jag ibland glömmer bort att spelets historia inte utspelar sig i nutid. Det enda som påminner mig som spelare om det är när karaktärer pratar om VHS-band och dylikt.
I spelets första halva var jag förtjust i spelets berättelse. Spelet verkar ha hämtat mycket inspiration från filmen Network (1976) där TV kanalernas krig om sensationella nyheter för att maximera tittarsiffrorna står i fokus och hur detta även speglas i programledarnas psykiska välmående. Skådespelarna håller faktiskt god kvalitet och bidrar till att jag är engagerad i den mörka satir de målar upp. Det som gör att spelet tappar mig på vägen är att man skruvar upp allting lite väl mycket. I spelets andra halva är allting så hysteriskt att det inte längre är kul utan jag blir bara irriterad. Det kan förvisso vara en poäng i form av att jag ska känna det huvudkaraktären känner, men för mig är det till den grad att jag flera gånger överväger att bara stänga av och göra någonting annat. Som att titta på Network igen? Har ni inte sett den rekommenderar jag den verkligen. Den är inte bra av anledningen som den är skapad för, men har på något konstigt sätt lyckats fortsätta vara relevant.
Spelets hysteriska sätt att vara kombinerat med de allt mer monotona spelmekanikerna är spelet en riktig tålamodsprövare. Det finns förvisso ett tiotal spel att låsa upp och det är möjligt att det finns en mer sansade berättelse någonstans, men rädslan för att den hela tiden ska vara likadan är anledning nog för mig att låta spelet vara när eftertexterna slutat rulla. Jag känner även att spelet är för långt. Jag känner mig så otroligt mätt på allting helt enkelt och bara väntar på att det ska ta slut. Det finns såklart ljusglimtar jag skulle kunna tänka mig att återbesöka. Som när man ska redigera musikframträdanden eller sitcom-avsnitt. Tyvärr måste jag i så fall genomlida de sämre delarna igen och i nuläget tänker jag bespara mig det.
Not For Broadcast känns till en början ganska unikt och levererar en stabil brittisk satir. Lyckas man få in fingertoppskänslan känner man sig verkligen som ett proffs på jobbet. Tyvärr håller spelet på alldeles för länge. Man tappar greppet om berättelsen och låter den bli alltför hysterisk. När man dessutom får slut på idéer och låter spelaren pyssla med fruktansvärt monotona uppgifter, slutar tyvärr det här lovande spelet som en besvikelse. Jag tror inte att Not For Broadcast kommer falla i glömska snabbare än vad en regissör säger “bryt”.
