Need for Speed: Payback

Klichéerna haglar i nya Need for Speed, när du med din fräcka hipsterkille Tyler ska ta ut en kartell som snärjt in sig i staden Fortune Valleys underjord. Tillsammans med ett par stereotypt gjorda karaktärer, så ska han köra race mot mängder av underhuggare till den onda kartellen. Men är då spelets racing lika arbiträrt som storyn, låt oss ta en titt!

Redan från början sätts du i en monsterbil, och ska sladda och ”speeda” igenom den snygga stad som Ghost games gjort, och trots att jag klankar ner på storyn, så presenteras upptakten tacksamt nog kortfattat innan du förs in i ren action. Till skillnad från föregångaren som bara hette Need for Speed, där långa (och högst irriterande) filmsekvenser sömlöst gick in i spelmotorn, så är allt här i regel gjort i motorn, och du får dude-bro snacket nerskuret med många procent.

Dude McDudebro i egen hög person!

Så relativt omgående är du åkandes runt och letandes collectibles, race och utmaningar på olika sätt i den högst varierade kartan av Fortune Valley. Du kan variera mellan tre karaktärer; en som kör snabbt, en som sladdar som en djävul och en som är duktig på att tappa snuten. De är extremt förenklade, men det gör inte så mycket; det är ändå bilkörandet som är och bör vara i fokus.

I NfS: Payback så bjuds vi på en stor variation av miljöer (som sig bör numera); med allt från stadsmiljöer, öken, landsvägar och bergsvägar. Och överallt så är det strösslat med olika uppdrag på ett (ur progressionsmässigt sett) naturligt sätt; om det så är rena race, dragrace eller banor att drifta sig fram på och självklart kan du hitta ställen där du kan uppgradera dina bilar (ja, det finns sjukt många olika bilar att låsa upp).

Körkänslan sitter bra, med en arkadmässig sådan med bra tyngd på de olika bilarna. Du behöver inte bry dig direkt om slitage eller knappt skador på bilen, utan kan ganska harmlöst ta dig igenom det mesta. Men att vinna race eller drifting, är utmanande i sig, och dina bilar presterar relativt olikt varandra (nåja, i alla fall i arkadmått mätt), så att du hela tiden känner att det finns sköna skillnader.

Utmaningen blir dock många gånger att undvika små skyltar eller räcken då de kan få din monsterbil att stanna tvärt, utan direkta skador; men att racet i många fall är kört. Men då kontrollen i spelet är responsivt så blir det inget större hinder under spelets gång. Däremot så är gummibandseffekten tydlig i många race, när du ibland blir omkörd på mållinjen då motståndarna mystiskt tagit sig ifatt dig; en aspekt som med säkerhet kan irritera från och till. Så pass att man faktiskt måste vara redo att starta om race, vilket ärligt talat inte borde ses i ett så pass nytt racingspel. Men det kanske bara är min åsikt…

Vad blir det för rolig bildel denna gång….suck….

Till skillnad från tidigare spel, så ges uppgraderingar i form av spelkort(?!), där du får välja ett av tre spelkort, och hoppas på bästa utdelning. Kan vara ett val från utvecklaren, men det känns som att EA varit inne och petat, då mikrotransaktioner finns. För ja, här finns även lootboxes som du kan få i spelet, men även köpa för en tia. Allt från estetiska saker, till innehåll som förbättrar din bil. Till skillnad från andra spel med lootboxes så är det inte några bilar eller mer specifika uppgraderingar du kan få, utan mer lättsamma effekter. Även om det kan leda till att du når snabbare nyare nivåer och lättare får tag i nya bilar. Tråkigt att det finns, för ärligt talat kunde de kondenserat upplevelsen mer och gjort spelet kortare men mer intensivt och roligare rakt igenom.

Slutligen finns det mängder av andra typer av sysslor ute på vägarna; krossa reklamskyltar,  nå vissa utsatta hastigheter, driftpoäng eller varför inte hoppa så högt du kan med din bil. Det främjar för variationen, men blir lite tradigt i längden.

I sin essens så är Payback ett underhållande spel för stunden, men inget som lägger sig på minnet. Det är vackert att se på och levande i sin ljudbild, och du får många speltimmar; men ibland är inte det allt. Det känns ibland långdraget mellan race, och som att det med flit har drygats ut. Men det går inte att förneka att själva körkänslan sitter bra och att racen i sig är roliga i sin enkelhet.