Lacuna

Om man skulle ha möjligheten att avslöja regeringshemligheter. Saker som om de skulle uppdagas, riskerar att utlösa ett interplanetärt världskrig, skulle man ta den? Eller ska man låta vissa hemligheter förbli i det dolda i en förhoppning att inte lika många människor kommer att dö? Det här och många andra moraliska dilemman ställs vi inför i Lacuna. Ett mord vars lösning finns långt in i samhällets mörkaste vrår och lurar, och det är vår uppgift att lösa det.

Lacuna är ett tvådimensionellt äventyrsspel där vi iklär oss rollen som Neil Conrad. Han jobbar som agent för en organisation kallad CDI. Han försöker bolla sitt minst sagt krävande jobb och sitt familjeliv där det har börjat bli slitningar. En dag blir en känd finansman mördad och det faller på hans lott att driva mycket av utredningen på fältet. Pressen blir väldigt hög när han får reda på att allmänheten absolut inte får veta någonting. När han inser att jakten på lösningen kommer tvinga honom att nysta i obekväma sanningar som kan bli en fara för samhället. Och när en aktivistgrupp börjar hota om fler mord och sprängningar inser han att han kan komma att ta sig vatten över huvudet.

Spelet för sig väldigt mycket som ett klassiskt peka klicka-äventyr, men till skillnad från spelen i den genren har man valt att skippa pekandet och klickandet. Musen kan helt klart användas för att orientera sig bland de olika menyerna, men styrningen av karaktären är förflyttad till tangentbordet. Vilket helt klart fungerar, men jag får ofta känslan att jag spelar ett plattformsspel när jag springer runt med Neil i den sidscrollande staden. Det går självklart att med fördel styra med handkontrollen. Jag hade dock svårt att släppa musen i de olika menyerna och gjorde någon slags kombination av de båda varianterna. Efter ett tag valde jag dock att enbart spela med handkontrollen. Det här är helt klart en fråga om preferens, men jag hade gärna sett att man valt antingen eller. Som det är nu känns det en aning schizofrent.

Dialogen har störst fokus i berättelsen. Det är få gånger som Neil inte samtalar med andra karaktärer, oavsett om det är via hans mobiltelefon eller om det är ansikte mot ansikte. För det mesta får man sitta och läsa replikerna som stavas ut i pratrutor och med ett knapptryck ta fram nästa replik. Med jämna mellanrum startas en mätare som börjar ticka ner och tre till fyra alternativ dyker upp. Här ska vi välja vad vi vill att Neil ska säga. Dessa alternativ avgör vad vi får ut för information av den andra karaktären, eller hur Neil uppfattas av hans kollegor och medmänniskor.

Vi får även bekanta oss med en lång rad brottsplatser. Där vi ska förhöra vittnen och där spelar de tidigare nämnda dialogalternativen stor roll. Vi tilldelas även ett dokument av Neils kollegor där vi med hjälp av information och ledtrådar vi hittar på platserna ska svara på frågor som står i dokumentet. För att på så sätt lista ut händelseförloppet. Här är det slutledningsförmågan hos oss spelare som är A och O. Vi kan svara helt rätt, men också helt åt skogen. Framgången i Neils utredning hänger på detta. För att försvåra det hela ännu mer, får vi dessutom bara EN chans på oss att besvara dokumentets frågor.

Spelet sparas nämligen bara på specifika platser. Man kan alltså inte spara manuellt och vi kan således inte heller ladda om sparfiler hur som helst. Detta skapar en nerv och ett allvar som jag verkligen uppskattar, även om det blir frustrerande om man känner att man inte kan stå för ett val och egentligen vill göra om det. Det blir även jobbigt om man av någon anledning är tvungen att stänga av. Har man inte kommit till en sparpunkt, finns en risk att en stor del av ens framgångar går förlorad. Å andra sidan speglar ju det här verkligheten, där man bara får en chans och att man inte kan spola tillbaka och åtgärda saker.

Dialogen måste som sagt läsas av oss själva. Ibland bryts dock det här av med att Neil på klassiskt Noir-manér har inre monologer där han reflekterar över händelserna i spelet. Dessa monologer läses av en röstskådespelare som har en sådan där passande tobakshes-röst. Detta hjälper helt klart till för att sätta stämningen i spelet, men jag kan inte hjälpa att ställa frågan: varför är det inte röster i hela spelet? Det kanske bara är jag, men jag kan bli distraherad och till och med tas ut ur inlevelsen när man har det här greppet. Jag är medveten om att det här är en petitess så det bara skriker om det, men jag hade hellre sett att man valt antingen eller och stått fast vid det beslutet.

Utseendemässigt ser spelet bra ut. Stadsmiljöerna skänker en stämning som verkligen skriker hårdkokt deckare i framtidsmiljö. Jag kommer osökt att tänka på Blade Runner såklart. Även den här staden är byggd på höjden och således har den även flygande bilar i bakgrunden som definitivt tar tankarna dit. Det är inte för intet man har valt att ha specifika utsiktsplatser där man kan placera Neil och låta honom få suga i sig en cigarett. Här kommer beslut som spelar roll i historien fram igen. Vi kan som sagt låta Neil andas in död och förintelse i sina lungor, eller så hjälper man honom att sluta. Karaktärsmodellerna är av enkla pixelvarianter, som ändå ger varje karaktär ett distinkt utseende. I dialogsekvenserna kombineras dessa med karaktärsporträtt som skänker ytterligare personlighet till karaktärerna. Ljudbilden består mest av musik i form av Jazz. Jag är inte en Jazzkille direkt, men det bidrar helt klart till att det ska kännas som en hårdkokt deckare och jag förstår definitivt att man valt den här musiken och den spelar sin roll väl.

I slutändan är det ändå berättelsen som spelar huvudrollen och den är svår att inte bli investerad i. Den tacklar allt från korruption till orättvisor i samhället. Att ifrågasätta vad som är rätt eller fel och att ifrågasätta precis allting du har framför dig. Andra spel i den här genren har en tendens till att ge mig känslan att jag lika gärna kunde ha tittat på en film då interaktiviteten i dessa brukar vara minimal. I Lacuna har man dock hittat ett sätt att aktivera spelaren i form av utredningsmekaniken och dialogvalen. I kombination med den starka berättelsen blir det här ett spel som kommer leva kvar i spelaren när eftertexterna rullar och överväga att starta om spelet och välja de andra alternativen.