Journey

Det hela börjar med att min karaktär sitter ned i sanden i en vidsträckt öken. Jag får en snabb och stilren genomgång utav hur kontrollerna funkar – sedan ställer sig karaktären upp. Nu börjar spelet. Jag ser ett par pelare på den stora sandkullen framför mig och beger mig således emot dessa, då de är det enda jag ser utav intresse inom synhåll. Därifrån ser jag ett stort magnifikt berg och utan varken text eller någon som säger det, så lyckas ändå spelet berätta för mig att det är dit jag ska.

Och lite så här fungerar spelet. Du slungas in i spelets värld, utan någon som helst bakgrundshistoria eller liknande. Journey håller dig inte i handen och berättar inte för dig exakt hur du ska göra, utan förlitar sig på din utforskarglädje och vilja att komma framåt. Detta är inget open world-spel utan ett rätt linjärt äventyr. Men stora banor, spektakulära vyer med mycket att utforska och titta på så försvinner denna känslan från första sekund. Aldrig har ett så litet spel känts så stort!

Något jag verkligen tyckte om med mina cirka 100 minuter med spelet är den ständigt närvarande ”wow”-känslan. Jag blev så pass imponerad utav spelets estetik och sitt sätt att berätta en historia på, att jag ofta satt med hakan i golvet. I början kom det upp väldigt många frågor i skallen där man undrade över olika saker som skedde och någonstans där när jag hade funderat ett tag så insåg jag att detta var avsiktligt gjort utav utvecklaren – de vill att man gör sina egna tolkningar.

I början så lyckas jag relativt fort att räkna ut att min karaktärs halsduk gör att jag kan flyga. För att hålla koll på hur länge du kan flyga, så finns det en himla massa tecken på denna som lyser i vitt – när dessa vida tecken försvinner så är flygturen således slut. Efter att ha blivit snopen över att vara på marken så ser jag något en bit bort, ett par flygande små tyglappar. Jag styr min karaktär ditåt och går in i tygbitarna och upptäcker till min stora glädje att dessa gör min halsduk aningen längre och fyller på min flygkraft. Dessa tyglappar finns sedan utplacerade lite här och var på banorna och är värda att leta efter då visa sektioner i spelet kräver ett långt hopp eller att du kan flyga upp en bit för att kunna fortsätta din färd.

Det finns även en liten och trevlig inbyggd flerspelar-funktion, men personen du möter kan inte prata med dig (du får förlita dig på att trycka på den knapp som gör att din karaktär ger ifrån sig ett pip) och du kan inte heller se vad för namn personen har. Detta är ett trevligt inslag såklart, men under din första genomspelning så ger jag rådet att stänga av internet på din konsol och göra din resa ensam – det hela blir så mycket mäktigare då, enligt undertecknad.

Det är även stor variation i spelet. Det jag först oroade mig över var ifall det skulle vara enformigt, då det jag har sett utav spelet enbart har utspelat sig i öknen – men frukta ej, här finns det även snö.

När vi kommer till kontrollerna så är dessa helt underbara. Att styra min karaktär är en fröjd och jag lyckas inte irritera mig på kontrollen en endaste gång under mitt äventyr utan det hela är väldigt följsamt och lättmanövrerat. Du kan gå runt, hoppa, flyga och ge ifrån dig pip – mer avancerat än så är det inte.

Själv skulle jag kalla detta för ett interaktivt konstverk, för när du väl har spelat klart så kommer du säkerligen (likt mig själv) att känna dig helt golvad utav det du precis har upplevt. När eftertexterna väl rullade så var jag till och med tvungen att gå ut och ta en nypa frisk luft och reflektera lite, då jag var så pass förvånad över hur pass bra spelet är. Det jag blev allra mest imponerad utav var hur en sådan rolig, sorglig och samtidigt fin historia kunde berättas utan varken text eller ord alls.