Jessika

Jag gissar på att de flesta av oss är rädda för att myndigheter skulle ha möjligheten att kunna ta reda på våra digitala fotspår; vad vi pysslar med online, men också om någon skulle få tillgång till våra privata dokument och filer. Även om just du inte har en tveksam erotisk samling, kanske du ändå inte vill att någon främling helt plötsligt ska kunna se vad du har sparat på datorn. Tänk om detta kunde användas när du är död då? Om du försvinner eller plötsligt går ur tiden, då kanske dina anhöriga vill ha svar och det kanske finns i ditt digitala liv? Nu låter det här som ett inlägg i någon slags debatt och det är absolut inte min mening, men det är  just det här som tacklas i Tritire Games nya spel Jessika.

Det första vi ser när spelet startat är en öppen och aktiverad Laptop. Vi kopplar upp oss mot en applikation som heter Whizapp och möts av ett chattprogram med flera aktiva konversationer. Via dessa konversationer får vi reda på att vi är en kille som är duktig på datorer. Därför har vi med hjälp av en vän till oss blivit kontaktade av ett företag, som har ett slags dekrypteringsprogram, vilket de använder för att komma åt digitala filer på den IP adress man skriver in i programmet. Detta program använder de för att hjälpa anhöriga till personer som har begått självmord, försvunnit eller dylikt, för att dels få svar på vad som har hänt och förhoppningsvis få något typ av avslut.

Det fallet som kommer till vårt bord den här gången är en fader, vars dotter Jessika nyligen har begått självmord. Han vill att vi ska se om vi kan hitta någon anledning till hennes hädangång, genom att dekryptera de filer som vi hittar på hennes IP adress. Vi får adressen och ett lösenord som verkar vara kopplat till henne och skrider till verket. Ganska snart inser vi att det här kommer bli en allt annat än okomplicerad historia. Vi upptäcker att Jessika har gjort någon slags videodagbok, som inte är filmad i ett långt klipp, utan i en rad kortare klipp som kan vara allt från tjugo sekunder korta till cirka fyra minuter långa. Vi får höra hur Jessika växer upp med en pappa som lämnar henne och den alkoholiserade mamman tillsammans med Jessikas småsyskon. När Jessika pratar om småsyskonet i sina videors refererar hon till “det”. Hon verkar ha hyst agg emot syskonet då det verkar ha stulit för mycket av föräldrarnas uppmärksamhet. Sedan lär vi oss hur hon lämnar sina föräldrar bakom sig, börjar supa och kommer även in på minst sagt tveksamma politiska banor. Den först så sympatiska Jessika transformeras sakta framför våra ögon. Som om det inte vore nog med det, verkar fadern genomgå samma transformering när vi chattar med honom och ju längre ner i kaninhålet vi gräver, desto märkligare verkar datorns system bete sig.

Spelet hanterar många tunga och obehagliga ämnen. Vi har tidigare nämnda barn som växer upp i alkohol och misär, men en annan grej som faktiskt får ta större plats är hets mot folkgrupp, eller “hate speech” som utvecklaren väljer att kalla det. Vi får via Jessikas videos reda på att hon hamnat i ett gäng med högerextrema politiska åsikter. I flera av hennes videos vi får höra henne raljera om invandrare som inte lär sig landets språk (i detta fall tyska), att det är för mycket kebabhak i städerna och att invandrarna är beskyddade av staten. Jag ångrade snabbt mitt val att spela spelet med mina högtalare på och satte på mig hörlurar för att inte någon av mina grannar skulle se mig som en nazisympatisör och således bestämma sig för att spöa upp mig. Skämt åsido, utvecklarna ska ha beröm för att man lyckas få till den här plötsliga förändringen hos karaktären på ett övertygande sätt och tjejen som spelar titelrollen är mycket övertygande och får det hela att kännas autentiskt.

Det är lite svårt att beskriva spelets spelmekanik på ett vettigt sätt; i stort sett allt man gör är att skriva sökord i dekrypteringsprogrammet, hoppas att man hittar någonting, titta på videos och läsa dokument. Med jämna mellanrum skriver några andra karaktärer till spelaren i det chattprogram som finns i den dataanimerade laptopen. Man får då välja förskrivna dialogval och läsa vad karaktärerna svarar. Karaktärerna man skriver med är i huvudsak vänner och kollegor till huvudrollen samt fadern till Jessika. Huvudrollen uppdaterar dessa om sina upptäckter och om hur jobbiga upptäckter hen gör. Man får själv välja via sina dialogval hur vänlig eller ovänlig relation man har till karaktärerna. 

Man spenderar mest tid i dekrypteringsprogrammet och det fungerar på så sätt att, man skriver in ett sökord som till exempel; Jessika. Programmet söker då upp alla filer som har det ordet kopplat till sig och dessa filer visas upp i ett fönster på höger sida. Filerna har olika färger beroende på hur avancerade filerna är att läsa av. De gråa filerna är enkla och kräver bara ett sökord som stämmer överens med filen. De absolut svåraste är de röda, där krävs det flera specifika sökord innan man får möjligheten att se dem. Ju mer man gräver i fallet, desto märkligare börjar datorn och dess system bete sig. Plötsligt hörs ett distat pipljud, fönstret minimeras och man får klicka upp det igen för att fortsätta. Jag gissar på att detta är inkastat för att hålla spelaren vaken i allt textläsande, men det blir mest bara som jobbiga jumpscares.

Utseendemässigt är det inte mycket att tala om. Du ser en dataanimerad laptop, som ser ok ut. Jag köper att det är en dator som jag tittar på. Man har  använt sig av så kallad FMV (Full Motion Video) i Jessikas video. Det vill säga att man faktiskt har filmat en skådespelare som pratar in i kameran och det är precis det vi ser och det ser ut som vad det är – en människa som pratar till en kamera så…uppdrag avklarat? Ljudbilden kan jag inte minnas någonting speciellt av alls. Man hör mest ett klickande ljud som ska föreställa dina tangenter på datorn när du skriver. Ja, just det, vi har ju de distade jumpscare pipen när det ska föreställa att datorn löper amok med ja!

Det finns ärligt talat inte mycket mer att säga om spelet, tyvärr. Jag kan bara säga att det här definitivt inte kommer vara allas kopp av te. Jag gissar att många tycker att det är för lite spelmekanik för att räknas som ett spel. Lite samma kritik som en del riktade mot Her Story, som jag personligen gillade och jag är övertygad att utvecklaren på något sätt var influerad av det. Det jag tyckte Her Story gjorde bättre var att det var mer fokuserat; du sökte efter videos och det var allt, vilket gjorde att man bara behövde rikta sin uppmärksamhet åt just det. Här blir man distraherad av att man måste läsa chattmeddelande och “svara” på dessa!? Låt mig vara! Jag har ett fall att lösa för bövelen!

Jessika är ett spel som bara kommer tilltala en smal skara människor och flyga under eller över radarn på alla andra. Gillar man spel i stil med Her Story, kan man spana in det om man verkligen inte har någonting annat att spela. Det är dessutom ganska kort, så det tar inte upp jättemycket tid om nu andan skulle falla på. Jag skulle dock fortsätta leta och se om det finns andra spel inom genren, för jag är övertygad att det går att göra bättre. Spelet faller på just att man blir distraherad från fallet. Jag vill inte sitta och skriva med en massa låtsaspersoner. Jag vill ta reda på vad som hände med Jessika, men spelet tvingar mig med  att trycka upp chattfönstret jämna mellanrum och olusten att spela vidare växer för varje gång. Hade det inte varit för de välspelade videodagböckerna hade jag stängt av. Med det sagt, är det inte dåligt, men, som sagt; jag är övertygad att det här går att göra bättre.