Inscryption

Kortspel har varit något som numera har varit en grej ganska länge inom spelvärlden. Storslagna cinematiska strider och avancerat animerade karaktärer byts ut mot ett bord och spelkort. Många har uppskattat denna trend, förmodligen för att de slipper springa till hobbyaffärer och bränna pengar som man kanske egentligen borde betala hyran med på dyra kortlekar. David Mullens har utvecklat detta spel och han vill vända upp, ner, ut och in på vår syn av inte bara kortspel utan spel i allmänhet.

När spelet börjar sitter man i en dunkelt upplyst stuga. En mystisk figur dold av mörkret med tydliga ögon sitter mitt emot och släpper inte spelaren med blicken. Han talar med oss som om vi inte vore den första som suttit framför honom. Figuren rullar ut ett papper som agerar både karta och spelplan. En trädfigur agerar vår spelpjäs och likt en demoniskt hängiven spelledare förklarar den mystiska figuren vad som sker när vi kommer till de olika symbolerna på kartan. Han kallar oss för utmanare. Vår uppgift är att spela hans solo rollspelsäventyr och besegra honom. 

Till den största delen är Inscryption ett spel som hör till genren Kortleksbyggare. Det vill säga vi med hjälp av kort vi hittar längs vägen bygga en så bra “armé” av dessa kort som möjligt. Med jämna mellanrum kommer vi råka ut för strider. Det är här vår kortlek kommer till pass. Vi och motståndaren lägger ut max fyra kort på ett bräde. Målet är att orsaka skada på motspelaren. De varelser man har på korten är de som orsakar skada och skyddar dig mot skada från motståndarens varelser. Korten har nämligen siffror på sig som avgör vem som vinner konfrontationerna. En siffra representerar hur mycket skada de orsakar och den andra hur mycket liv de har. Siffrorna ställs mot varandra och den som har högst siffror vinner. En del kort har även symboler som ger ytterligare fördelar som att det kortet inte försvinner ur leken när den varelsen “dör”, eller att kortet förflyttar sig för att blockera attacker från motståndaren.

Medan detta håller på blir vi hela tiden påminda om vår omgivning och att någonting annat verkar vara i görningen. Vi kan nämligen närsomhelst resa oss från bordet och gå runt i stugan. Detta är viktigt för att driva berättelsen framåt. Det finns nämligen pussel att lösa och efter att ha löst dem kan vi få kort som hjälper oss på färden. Skulle man glömma att utforska stugan kommer spelet påminna oss om det. Det finns tre kort att hitta som har varelser som talar med oss. Det är främst dessa varelser som antyder att det är demoniska fasoner i görningen och att vi verkar befinna oss i ett Escape Room-scenario, där vi förstår att vi måste besegra den stirrande mörkerfiluren och fly innan det är för sent.

Det är ett makabert spel vi har framför oss. Mörkerfiguren gör det klart för oss att vi spelar om vårt liv. Förlorar vi kommer han ta oss till ett rum där han fotograferar oss och gör oss till ytterligare ett kort i hans lek och sedan sväljer det eviga mörkret oss. Vi måste sedan på ett Roguelite-manér börja om från början igen. Fördelen är dock att vissa kort vi hittar kommer permanent läggas till i vår lek och dessa får vi med oss varje gång vi vaknar på nytt. Detta är välkommet då uppförsbacken av att börja på nytt inte är lika brant som den kan vara i andra spel av den typen. Det makabra slutar inte där… När vi blir skadade av motståndaren eller när vi gör skada på honom, läggs tänder i en vågskål. Målet är att motståndarens vågskål ska sänkas ner till bordsytan. Här kan vi på vår väg genom kartan hitta objekt som kan hjälpa oss när situationen ser mörk ut. Vi kan till exempel hitta en tång med vilken vi kan slita ut en av våra egna tänder och lägga i motståndarens vågskål. Vi kan även hitta en dolk som vi kan peta ut vårt ena öga med för att lägga en ännu tyngre vikt i vågskålen.

Jag har inte varit mycket för kortspel personligen. Men Inscryptions mystiska retrografik kittlade verkligen mitt intresse. Det ser ut som ett uppiffat Amiga-spel och den mycket dunkla belysningen sätter verkligen stämningen på topp. Dess kryptiska symbolik och mysterium om vad som egentligen försiggår har verkligen varit den största drivkraften till att starta upp spelet om och om igen. Jag tror att just de här aspekterna är det som kan vinna över andra spelare som precis som jag är skeptiska till kortbaserade data- och TV-spel. Tyvärr för den kortbaserade faktorn med sig en enorm nackdel: slumpen. Vid varje omgång känns det som att det är slumpen som avgör min framgång. Allt från vad jag hittar när jag knallar runt på kartan till hur det ska gå för mig i bataljerna. Jag svär högt flera gånger över att spelet bara tilldelar mig skräpkort och det förtar efter ett tag väldigt mycket av det roliga med spelet.

Orkar man härda ut och till slut besegra den mystiske spelledaren bjuder spelet på överraskningar. När man tror att spelet ska ta slut fortsätter det och det i form av ett helt annat spel. Att strida med hjälp av spelkort och att bygga en kraftfull kortlek är fortfarande en stor aspekt, men nu ser spelet ut som ett gammalt Pokémon-spel till Gameboy, eller som de äldsta spelen i Zelda-serien. Lyckas man härda ut här också kommer spelet bjuda på ytterligare överraskningar, men eftersom att detta är en del av spelets berättelse tänker jag hålla tyst och låta er uppleva det själva.

Den tidigare nämnda stämningen förstärks av musiken som varierar mellan att vara ambient, till att låta betydligt mer intensiv och Skräckfilmsaktig bitvis. Spelet är en fruktansvärt svår nöt att knäcka. Å ena sidan tycker jag att slumpen avgör alldeles för mycket och gör att jag ibland stänger av det i affekt och bara vill gå vidare. Å andra sidan varierar sig spelet så pass mycket och tar många oväntade vändningar att jag inte kan få det ur huvudet, utan måste starta upp det igen och se vad som händer härnäst. Det här är helt klart ett av de mest unika spelen jag någonsin spelat och det kommer inte vara för alla. Några kommer tycka att det är alldeles för kortbaserat och andra kommer tycka att det inte är tillräckligt kortbaserat.

Jag har väldigt svårt att resonera mig fram till något specifikt omdöme. Då Inscryption inte liknar någonting jag spelat förut. Det lider av några frustrerande skavanker överallt och frustrationen är ständigt närvarande. Men jag kan som sagt inte få spelet ur huvudet och vill bara starta upp det igen och se hur allting verkligen ligger till. Detta gör det till en upplevelse jag tycker att alla ska ta sig an, oavsett vad man tycker om kortspel, eftersom att Inscryption bjuder på så mycket mer och är ett tecken på att spelvärlden inte kommer drabbas av stagnation om det kommer sådana här upplevelser framöver.