God of War

Kratos är allt en butter kille. De få grymtningar till repliker han ger sin son Atreus under spelets gång, är måhända återhållsamma och koncisa, men med förvånansvärt mycket hjärta och mening. Att man samtidigt som man får denna dialog, får möjlighet att verkligen riva itu elaka draugr (fornnordiska zombie liknande varelser) på mitten gör bara att upplevelsen blir än mer kontrastrik och glädjefull.

Den långa resan som Kratos och Atreus har framför sig, då de ska sända av pojkens mor tillika Kratos frus aska på bergstoppen borta på horisonten är en resa av både äventyr, action men även begrundande från Kratos sida. Lummiga alvmiljöer, forna dvärgboningar och drakar är några av platserna och varelserna man stöter på, och trots alla dessa hinder så finns det många lugna stunder, där Kratos och Atreus paddlar sin båt över stilla vatten. Det är en mångfacetterad spelupplevelse som jag ärligt talat aldrig trott skulle ha sett i en spelserie som God of War. Men nu sitter jag här ändå….

RIV AV FAKTAN

Som spel så går det inte att förneka dess konstanta momentum i både story- som öppnande av ny spelmekanik. Man finner inte sig själv bara förundran över hur en så uppenbart linjär berättelse och miljöskildring ändå känns större än vad man vid första anblick trodde.

God of War är nu en tredjepersons actionäventyr, där progressionen är konstant; du uppgraderar Kratos Yxa och utstyrsel (och även Atreus pilbåge) och tappar aldrig suget att leta upp nya platser eller följa sidouppdrag. Men det är samtidigt inte ett open-world spel, där mängden av sidouppdrag ibland kan bli överväldigande, utan här känns det som att du snarare får nya uppdrag på ett mer organiskt sätt, och att du låser upp nya förmågor genom hela spelet, i kombination med en djupt involverande story och lore…vilket ärligt talat blir oslagbart.

Jag skulle kunna gå in på detaljnivå på förmågor, vilka prylar som kan förses med olika runor (specialattacker) och hur detta påverkar karaktärerna, men ärligt talat så är det ett light-RPG element, som trots till synes ser väldigt förenklat ut, trots det ger ett förvånansvärt djup. Hela idén om att verkligen styra vilka attacker som Kratos och Atreus har är genuint roligt och det är väl kontentan av allt som har med spelmekaniken att göra. Den är strömlinjeformad men intrikat, variationsfylld trots att du påverkar exempelvis samma vapen i grund och botten; Kratos härliga yxa.

God of War_20180420201519

En yxa som i sig ger bra variation. Du kan svinga den med hårda eller lätta slag, men även kasta den mot fiender (eller för att använda i pussel). Och skulle den fara iväg så är Kratos knappast lämnad verkningslös, då han kan drämma till elakingar med sina bara knogar utan problem också. Men vad detta innebär är en variation som känns större än vad den egentligen är.

STORY…SCHMORY!

Hela spelets story går i princip ut på att Kratos och hans son Atreus ska ta sig till toppen av det högsta berget i de nio rikena (utspelar sig i nordisk mytologi) för att där släppa ut askan av pojkens mor. En resa som självklart inte är så rättfram och enkel som Kratos hade hoppats. Det stora blir de små interaktionerna mellan far (läs f.d. superarg krigsgud) och nyfiken och naiv son. De stunder man får mellan de två medan de ror sin båt överallt (det är nämligen huvudsättet att färdas), är ärligt talat både engagerande som gripande från och till. Vi vet att Kratos är den stora tysta (och arga) gudamördaren, och att se hur han försöker vara fader ser inte bara hur han ser på sig själv, men även får insikt i vad han tycker om varelser som sig själv. i.e. andra gudar. Relationen mellan de två går upp och ner under spelets gång, när saker och ting kommer fram, och gör att man knappt kan värja sig mot den stora, tysta mannens försök att vara en bra far, men där han helt enkelt inte vet fullt ut hur man gör det. Det är något universalt över att även en gud som han, har svårigheter att uttrycka sig, även om han många gånger ändå vill det. Rentav mänskligt….

GOD OF WAR FÖR EN NY TID

Att baka ner hela spelet i en text som denna känns tafatt, men jag ska försöka. Spelets blandning av utforskande och rena och skära action funkar riktigt bra tillsammans med den linjära storyn som presenteras. Att progressionen sker kontinuerligt; inte bara i karaktärerna, utan i världen och de platser man kan besöka, gör det sjukt svårt att lägga spelet åt sidan. Men det finns ändå några saker att anmärka på, om man ska leta efter något som kunde förbättras. Denna psuedo-tredjepersonsvy, som placerar karaktären i regel mest åt vänster sida i bild, är inget jag någonsin riktigt tyckt om. I spel som Dead Space och Gears of War, så fick det mig att väldigt snabbt tappa intresset för spelet, då det känns osymmetriskt och kan få saker att inte synas lika bra (enligt min mening). Dock har de löst detta relativt smidigt, då kameran ibland backar bak, och att man självklart även kan låsa fast kameran på en fiende. För hur de gjort det här, så funkar det, och jag kom på mig att tappa mitt smärre obehag ganska omgående. Men det är ändå något som bör tas upp. Sedan har vi kartan och världen i sig. Allt eftersom man tar sig vidare så kan man komma på att man vill backtracka på banorna (ja, för en gångs skull så är det en backtracking som är tolererbar), men då du länge inte har några portaler, måste gå hela vägen, tillsammans med en inte fullt så tydlig karta; så kan det bli att man i början håller sig till att hela tiden gå vidare, och istället försöka hitta allt medan man besöker nya platser.

Valet av kameraplacering är dock väl genomtänkt, då det närmast skänker en närhet till Kratos som tidigare inte setts. Du är med i stunderna av framgång, såväl som de stunder av närhet mellan Kratos och hans son. Helt enkelt väldigt effektivt, precis som spelet i sin helhet.

Som spel så står det sig väldigt bra i dagens Battle Royale/Open-world spelvärld, som ett (återigen detta ord) genuint roligt spel. Inte bara underhållande i sin story utan även i progression och spelmekanik genom hela spelet. Det blir aldrig en stund av enformighet, även om det finns många lugna stunder, och lättare pussel. Det är hela tiden drivet från Kratos och hans son som får spelet att gå framåt; du är investerad i deras berättelse, och att spelets gameplay samtidigt är variationsfullt trots sina linjära uppbyggnad är bara ett starkt tecken på att detta spel verkligen förmedlar allt den vill visa upp i sin vackert renderade vikingavärld. Sony visar ännu en gång att de är de främsta på att vaska fram underbart välljudande och visuella singelspelsupplevelser…och att denna linjära speltyp absolut gör sig nära nog bäst på Playstation.