Ghostwire: Tokyo

Du var nästan död, men du lever igen och nu är du plötsligt inte ensam i ditt huvud. Yōkai, andar och andra väsen har invaderat Tokyo och din syster är bortrövad. Vem är den mystiska mannen i masken? Vem är rösten i ditt huvud och vad tusan är det som pågår i Tokyo? Häng med nu när vi försöker med en exorcism på hela Tokyo och samtidigt försöker rädda världen.

Akito har inte en bra dag. Han har en så dålig dag att han blir påkörd och nästan dör. En ande tror att Akitos kropp är ledig för att hyras ut och hoppar in i den. Anden möts av att Akito fortfarande är vid liv och inte vill ha sällskap i sitt huvud. Men de har inget annat val än att stanna i Akitos kropp, för han vägrar ge upp den då han var på väg till sjukhuset för att träffa sin syster. Anden som kallar sig för KK behöver Akitos kropp då han har ett mål som han måste lyckas med, för annars kommer världen som vi känner till den gå under. Akito och KK måste slå sig samman för att ha en chans att stoppa invasionen. Om det inte vore illa nog (vilket det verkligen är), verkar KK ha en koppling till den maskerade man som kidnappat Akitos syster. 

Akito ges övernaturliga krafter av KK, han kan nu ge sig ut och använda både psykiska och paranormala förmågor i sin kamp mot de andar och demoner som står i deras väg. För att försvara sig mot attacker kan han frammana en barriär framför sig som skydd. Om spelaren tajmar sitt försvar rätt och använder det i sista sekunden kan du få dina fiender att bli lite lätt bedövade och ur fokus och blir lättare att attackera.

Yōkai och en mystisk dimma rullar in i Tokyo.

Nu är tillfället att använda dina offensiva krafter. Du kommer att få tillgång till tre stycken elementattacker; eld, vind och vatten. Vind är snabba skott som du kan slänga mot dina fiender. Eld är bombastisk och explosiv. Vatten träffar flera fiender samtidigt och är bra om du är omringad. Alla tre har sina fördelar och användningsområden där de passar bäst, men för egen del blev det att använda mig av vindattackerna.

Om du attackerar på ”vanligt” sätt skjuter du ett skott som inte är lika starkt, men du kan slänga iväg dem ganska snabbt. Om du håller in och laddar upp elementattackerna kan du skjuta iväg flera större och starkare skott som gör mer skada. Alla dessa går att uppgradera för att göra mer skada, skjuta starkare och ha större specialattacker. Antingen kan du hoppa rakt in i striden och attackera dem först, eller så kan man tyst smyga sig på dem bakifrån och ta ut dem med en smygattack.

När fienderna attackerar Akito kommer han såklart att försvara sig och sen attackerar tillbaka. När man träffar fienderna skjuter man bort lager av lager och blottlägger kärnan som finns inom alla Yōkai. När en kärna är helt blottad kan Akito antingen slita ut den med sina bara händer om han är nära nog, eller ta hjälp av KK för att dra ut den på avstånd med en piskliknande kraft.

Något som jag uppskattade med spelet är alla Yōkai som vi stöter på. Vi får slåss mot klassiska monster från Japanska historier, det är t.ex. Kappa som är en paddliknande varelse, vi har även kvinnan som frågar om hon är vacker (hon visar inte sitt ansikte då hon verkligen inte är vacker) eller Yōkai som tar formen av en liten flicka i gula regnkläder. Det är kul att träffa på dem och sen kunna läsa om dem inne i menyerna där man kommer plocka på sig en massa information och historier om dem. Man får lära sig ett och annat om de olika Yōkai. 

Utöver dessa fiender kommer vi även ha lite popkultur referenser, som Ringu och Trollkarlen från Oz. Det finns väldigt mycket man kan hitta här i spelet och jag har suttit och läst allt jag har hittat under mina 24 timmar som det tog mig att komma igenom spelet.

Om vi kollar på spelet i sig själv är det ett ”pluppar på kartan-spel” där vi har huvuduppdrag, sidouppdrag och samlarobjekt som vi kan hitta eller föremål som hjälper Akitos attacker att bli starkare. Något som vi kommer göra mycket av är att samla på oss själar av de människor som försvunnit när dimman svepte in. Över den kartan på Tokyo som vi kommer vara på finns det kluster av själar utspridda överallt. Genom att plocka på sig dem och sedan skicka iväg den till säkerhet kommer man att få XP och pengar. Detta är det snabbaste sättet att gå upp i nivå och få pengar för att kunna handla mat. Visst, du tjänar XP genom att ta död på fienderna också, men det går långsammare. Detta gör att mycket av ens tid kommer att gå åt att springa, hoppa och klättra upp på byggnader för att hitta alla själar. 

När man har blivit varm i kläderna och känner sig säkrare i striderna mot en eller flera fiender kommer man att mosa skiten ur dem. Genom att ta död på dem eller slå sönder vissa saker utsprida på kartan kan man fylla på elementmagin, den drar ganska snabbt iväg om man mosar på många fiender på kort tid. Det är väldigt tillfredsställande att ta död på ett gäng fiender och sakta röra sig mot sitt mål med att hitta och rädda sin syster.

Kartan är uppdelad i områden som alla måste frigöras från dimman som ligger över Tokyo. Man får den att försvinna om man går till ett tempel i varje området och utföra exorcism på de portar som finns där. Vanligtvis finns det fiender där som försöker förhindra dig från att göra det och du måste slå ut dem innan du kan frigöra templet från dimman.

Men häri ligger också spelets största svaghet, längden mellan de händelser och spelets historia som man vill ta del av. Det är väldigt mycket att springa runt och plocka på sig själar eller låsa upp nya områden för att kunna ta sig vidare, vilket gör att spelet blir längre än vad det behövde egentligen hade behövt vara. Jag spelade som sagt igenom spelet strax under 24 timmar och då hade jag sprungit runt för att hitta själar, uppgraderat Akito och hans magi, samt testat på några av de sidouppdrag som finns i spelet. Men hade man plockat bort lite av den transportsträckan, samlandet och gett oss ett mer kondenserat spel tror jag det hade varit mycket bättre. Exempelvis finns det en massa klassiska Yōkai som driver omkring i staden och ställer till med otyg. Jag hade gärna sett mer fokus på dem och mer om deras legender. Jag känner att det är lite fel av mig att säga så då jag älskar att leta pluppar, men när det finns på bekostnad av berättelse måste även jag säga att detta spel skulle kunna ha kortats ner. 

Jag tyckte verkligen om dynamiken mellan Akito och KK, de var som två motpoler som drogs ihop och var illa tvungna att vara med varandra. Man ser en tydlig ark hur deras relation förändras under resans gång, från motsträvigt samarbete, till rent samarbete för ett gemensamt mål.

Staden är öde och dimman ligget tät.

Grafiskt sett är det en ganska snyggt spel. Det finns en fantastisk detaljrikedom i spelet och designen på fienderna är riktigt intressanta. Staden kommer vi röra oss runt på överallt. Här får vi bevittna kloaker, takåsar och höghus och gamla tempel. Den grafiska designen kan man så inte klaga på i alla fall.

Musiken, åh musiken. Jag tyckte verkligen om den väldigt stämningsfulla tonen som passar riktigt bra in i världen. Man kan köpa och låsa upp musik som man kan lyssna på i spelet. Den ambienta ljudbilden är helt okej, jag tänkte inte så mycket på den då musiken tog överhanden. Men den gör sitt jobb om man inte saknar eller märker av den och världen känns som den ska (hur det nu är när en stad har blivit invaderad av Yōkai). Rösterna är helt okej. Jag hade under min genomspelning på de engelska rösterna, man kan även välja att ha med japanskt tal om man så vill (men vill inte sitta och läsa undertexter hela tiden).

Ghostwire: Tokyo är inte felfritt. Transportsträckor kunde kortats ner, väldigt många saker som blev repetitiva. Med det sagt måste jag säga att jag har haft det riktigt kul när jag har kört spelet. Att utforska Tokyo och lära känna KK och till viss del hans bekanta har varit en fröjd. Berättelsen i spelet är intressant även om jag gärna hade sett mer av Yōkai och att deras historier bakats in mer i huvudhistorien eller större sidouppdrag per Yōkai. Ja, här skiner spelet verkligen. Oavsett hur repetitivt hade jag aldrig tråkigt och var ständigt nyfiken på världen – men dess brister komma vara för stora hos vissa.