Doom Eternal

Macho är bara förnamnet när spelets ”hjälte” Doom Slayer klyver djävlar och andra blodtörstande varelser. Ja, spelets upplägg är lika diskret som den massiva monsterslakt som hela tiden kan beskådas, och ärligt talat… vad kan vara bättre än att vada i demontarmar? Hmm…

Via portal till portal, strid till strid. Doom Slayer ska jaga upp helvetes präster, vars syfte är att skapa helvetet på jorden. Bokstavligen! Och mangla ner de till en sås av kött och ben – alltmedan han samlar samlarprylar för sin gamingrigg tillbaka i hans fästning, ”Doom Fortress”. Om det låter fånigt…ja det kan du hoppa upp och sätta dig på. Men är det roligt! Öhh…ja!

Berättelsen i Doom Eternal – ja den finns där – är egentligen inte mycket att orda om. Man kan fördjupa sig i lite lore och allehanda samlargrejer för sin lilla hubbvärld, men det är i stridens hetta som spelet visar vad det är. En helt as-tokig shooter, som verkligen inte vill vara något annat än ett veritabelt mobilt krigsfält, med dig som konstanten i det hela.

Spelet hymlar inte heller med sin direkthet – det är rakt in i action som gäller, och allt i takt med att du uppgraderar dina vapen, rustning och runor. Sedan att vapnen i spelet kan förses med allt från bomber, laserstrålar och hagelskott som kan penetrera även den mest rustningsbeklädda demonen, gör att du konstant tar dig framåt i snabbt tempo. Och nog går det snabbt – för när du efter ett tag kommer över ”dash” förmågan, så flyger du verkligen fram. Du blir i sig snabbare också, och det finns medel för att få extra snabbhet från och till (exempelvis med runor), så det är tack och lov inte så segt som en del befarat.

Prince of Persia i Doom-stil!

Där ”dash”-förmågan kommer in i bilden, är att många gånger ta sig från en plats till en annan, om det så är att hoppa över enorma stup eller bara ta sig från en vägg till en annan. Ja, spelet är betydligt mer vertikalt, och ytor på sidor av väggar och byggnader är verkligen värt att hålla utkik efter, oavsett om det gäller att ta sig vidare i kampanjen, eller bara om man letar hemligheter. Jag personligen är lite kluven gällande detta ”dash” hoppande. Å ena sidan så är det riktigt roligt att utforska och leta runt på banor, och framförallt att snabbt ducka undan enorma demoner som är ute efter ditt liv. Men ibland haltar själva progressionen i att det inte känns glasklart i vart man ska gå, eller var man ska hoppa? Jag personligen tycker att det är en fråga om bandesign, och att det känns lite påtvingat från och till – mest för att få användning av ”dash” funktionen. Inte så mycket förmågan i sig, som under både det ena och andra uppdraget är riktigt roligt – bara sett till att hoppa rätt och ”dash”a exakt. Som gammal Prince of Persia fantast så är det ett välkommet tillskott, även om det ibland känns lite påklistrat.

Oooh…. det där kommer lämna ett märke efter sig. Sorry!

Det är också i färdandet mellan världar, banor och uppdrag som du får en stunds återhämtning i din hubbvärld ”Doom Fortress”. Här kan du använda de så kallade ”Sentinels” (tänk en kristall), du hittar, genom att låsa upp ännu fler förmågor eller rentav dräkter. Ja, och dessutom finns det en och annan hemlighet även här som kan generera lite nostalgi för de som vill. Detta är i sig något som är väldigt välkommet och gör att man lätt tar, bara ett uppdrag till.

Trots att spelet bjuder på lika många kampanjuppdrag som föregångaren, så är den ändå längre – på gott och ont. Med banor där du behöver skjuta eller slå objekt för att aktivera dem – så gör det att allt inte handlar om att bara döda monster, utan lättare pussel kan hittas. Så på detta sätt lyckas de klämma in sköna minipussel som agerar som det berömda grädden på moset i detta sammanhang. Välkommet kan man lugnt säga, även om banornas längd ärligt talat känns för långa – särskilt mot slutet. Här hade jag ärligt talat gärna sett mer kompakta banor, och fler uppdrag så att du snabbare kom till hubbvärlden, och lättare kan ta en paus från det hektiska.

Yes….Doom Slayer med svärd! DETTA ÄR AWESOME!

Vad gäller själva resan i sig så går det verkligen inte att klaga. Utvecklarna har verkligen fått göra vad de vill, och banorna är allt från groteskt köttiga till sagolikt sci-fi lika. Allt medan det är utstrött med roliga hemligheter. Hemligheter som många gånger naturligt hittas, och som lätt kan ses, men kanske inte lika lätt faktiskt nås. Spelet är rent grafiskt ett av de snyggaste och samtidigt mest optimerade spel jag kört, och den estetiska variationen visas upp likt ett smörgåsbord vid jul. Inte bara i miljöer och monster, utan även i vapen och animationer. Allt känns otroligt polerat, och kommer med all säkerhet agera testspel för många speldatorer under närmsta tiden. Id Software har gått hela vägen, och levererat ett enastående spel sett till det grafiska!

Vad ända in i helvete!

Men vad som dessvärre blir mer och mer tydligt ju mer du spelar är att spelets otroligt hektiska upplägg kan bli rentav utmattande. Givetvis är detta något som mer speglar mig än något annat – men den ibland extrema ström av monster (särskilt på Slayer Gate utmaningarna som är ännu tuffare) så blir det utmattande rent mentalt. Så det gäller att vara med i svängarna, särskilt om du spelar på de högre svårighetsgraderna.

Inte visste jag att Doom Slayer tillhörde PC Master race! Snacka om rigg!

Med allt det sagt, så är det precis som med föregångaren samtidigt detta som på många sätt gör spelet till vad det är. Doom Slayer är precis lika icke-bryendes som du gällande den berättelse som fläks ut framför dig – och nog gör det egentligen inget om du inte hänger med. Du ska rädda jorden och universum mer eller mindre och du gör det genom att skjuta in en stor kniv i hjärnan på en demon. Från värld till värld – från ett djävulsknytt till det nästa. Visst kan det vara oerhört mycket samtidigt, men oj vilken otrolig resa det ändå är.

PS. Givetvis finns även samma gamla multiplayer i ”Battlemode” – där Onlinematcher och privata matcher finns att spela. Ganska ”by-the-book” enligt mig, och är ärligt talat inget jag fann roligt – även om det har sin plats för detta typ av spel. Jag skulle nog rekommendera att bara fokusera på huvudkampanjen, om det inte är att man är en ren multiplayerspelare…