Dolmen

Revion Prime är namnet på en fientlig, mörk och utomjordisk värld. Monster skapar oreda och det verkar inte finnas något hopp. Som tur är kommer vi in i bilden. Lösningen på detta problem tycks finnas i att lokalisera och hitta en värdefull kristall, nämligen Dolmen. Innan vi fortsätter tar vi en konstpaus så alla juvenila svenskar kan få möjlighet att få sina fniss ut ur sina system.

I Dolmen spelar vi som en individ som är ute på ett livsfarligt uppdrag. På planeten Revion Prime finns det inte bara läskiga varelser som dödar allting som kommer i deras väg. Vi ska inte bara försöka döda så många av dessa varelser som möjligt, vi ska även leta efter fragment till en kristall som heter Dolmen. Denna kristall skänker möjligheten att interagera mellan olika verkligheter och planeter. Den som har Dolmen i sin ägo kommer att revolutionera allt vad rymdresor heter och är essentiell för existensens fortlevnad. Det är bara att kasta på sig sin allra kraftigaste rustning, beväpna sig med sina effektivaste vapen och kasta sig in i den ogästvänliga plats som är Revion Prime. Det kan även vara bra att packa med sig sitt bästa tålamod, för det finns en risk att man kommer att dö om och om igen.

Eftersom att detta rör sig om ett Action RPG behöver vi som brukligt börja med att designa vår karaktär. Dessa möjligheter är begränsade till att vi får välja färg på rustningen, vilken kroppstyp vi vill ha samt vad vi ska ha för namn. Allteftersom spelet fortgår kommer vi få möjlighet att uppgradera färdigheter såsom styrka, energi och vetenskap. Spelet förklarar inte vad alla dessa områden har för fördelar och nackdelar. Utan man får göra som mig och uppgradera de områden som är relevanta för den utrustning jag vill använda. Utrustningen som man uppgraderar är rustningen, närstridsvapen, skjutvapen och skölden. Materialet till dessa prylar hittas på planeten när man besegrar fiender, eller slår sönder lådor och tunnor. Karaktärens färdighetspoäng uppgraderas genom att göra framsteg i spelets berättelse. Vilken utrustning man väljer kan behöva en liten betänketid. De har nämligen olika styrkor och svagheter. Detta gäller även fienderna. Några är klenare mot eld och mer resistenta mot frost, medan andra kanske man ska satsa på syra mot. Det kan därför vara klokt att överväga detta under spelets gång. Vilket inte alltid är helt lätt.

Detta är nämligen ett spel som kan kategoriseras som ett Souls-like. Vilket innebär att varenda fiende du möter kan bli din baneman om du inte är fullt fokuserad. Varje gång du dör förlorar du de material som du samlat på dig och för att återta dem, måste du ta dig till den plats du dog på och hoppas att du inte dör igen, för då är det förlorat. Att spara spelet när man vill är således också helt uteslutet. Det finns objekt som kallas för Beacons som finns utspridda på planeten. Interagerar man med dessa får man full hälsa och man kan även stråla upp sig till sitt rymdskepp där man uppgraderar karaktären. Man kan även teleportera sig till Beacons man redan hittat. Nackdelen är dock att alla dödade fiender förutom bossarna väcks till liv igen, dessutom är avståndet mellan dessa väldigt långt. Det gäller därför att vara skärpt som få för att inte gå miste om sina surt förvärvade material. Vilket gör att det inte är helt lätt att uppgradera relevant utrustning när behovet infinner sig.

Jag vet ärligt talat inte hur jag känner inför att man valt att göra ett Souls-like av det här spelet. På ett sätt kan jag uppskatta utmaningen genren för med sig då den väcker ett jävlaranamma i mig som fungerar som största motivation att ta mig genom spelet. Problemet är att spelet har jobbat hårt med att väcka en stämning av kosmisk skräck alá Lovecraft. Vilket speglar sig i spelets design, med oförklarliga monstrositeter och groteska miljöer. Denna tematik och stämning riskerar att gå förlorad eftersom jag oftast har fullt fokus på striderna i spelet för att både försöka orsaka så mycket skada som möjligt och att inte själv dö på kuppen. Hade striderna varit något mindre utmanande, eller att man hade strösslat ut dem lite mer hade jag definitivt kunnat supa in stämningen betydligt mer.

Förutom alla vanliga fiender på planetens områden som helt klart kan göra situationen besvärlig, finns det även bossar. Bossarna är oftast enorma varianter av de fiender du redan stiftat bekantskap med. Jag uppskattar verkligen bosstriderna. Det finns en tydlighet i dem som jag kan sakna i andra spel. De kan kännas övermäktiga till en början, men alla striderna är lite som pussellösningar. Det finns en taktik för varje boss som är nyckeln till att besegra dem och har man väl hitta den, är det fortfarande svinsvårt såklart, men det blir i alla fall ett litet ljus i slutet av tunneln. Utanför rummen där man tampas med bossarna finns en datamodul. Har man minst tre fragment av Dolmen kristallen på sig kan man med datamodulen kalla in en annan spelare, för att sedan samarbeta med denne för att besegra bossen.

Jag är också väldigt förtjust i spelets design rent utseendemässigt och jag känner att det groteska och obehagliga utseendet på miljöerna får spelet att sticka ut och inte bara kännas som ett Bloodborne i rymddräkt. Även om stämningen som jag nämnde förut riskerar att gå förlorad på grund av att striderna stjäl för mycket fokus, finns det en suggestiv och krypande stämning i spelet. Det finns även en variation i miljöerna. Det köttiga obehaget byts emellanåt ut mot nedgångna fabriksmiljöer och forskningsanstalter, med ett tämligen sterilt utseende. Även om dessa väcker en viss stämning i sig, brukar det inte ta lång tid för den köttsliga skräcken att leta sig fram även i dessa områden. Obehaget blir även tydligare tack vare ljudbilden som växlar mellan att bestå av enbart miljöljud som låter lika köttiga och slafsiga som miljöerna man rör sig i, för att sedan växla om till intensiv och orkestral musik som pumpar upp pulsen i framförallt bosstriderna. Givetvis finns här även lite mer finstämd musik som signalerar säkerhet och att här kan vi pusta ut. 

En sak som dock irriterar mig en del är responsen när man befinner sig i striderna. Från knapptryck till rörelse känns som att det tar en halv sekund. Detta gör att jag ibland inte kan rulla undan fienden, eftersom karaktären först måste slå färdigt de attackerna jag lyckats lagra, eftersom jag trycker snabbare på knappen än vad karaktären slår med vapnet. Det går givetvis att välja snabbare vapen, men skillnaden på hastigheten i det här sammanhanget är marginell och knappt märkbar. I övrigt när det kommer till spelets hur kontroller fungerar är det inte några konstigheter. Förutsatt att man spelat ett Souls-like innan. Man har nämligen kopierat kontrollschemat från framförallt Bloodborne rakt av. Jag tycker att det fungerar bra, men är man ovan vid den här typen av spel kan det ta lite tid att vänja sig.

På det stora hela är spelet välgjort, men det finns en svaghet jag inte riktigt kan ha överseende med är berättelsen. Den är tämligen anonym och har placerat sig i baksätet. Det finns lite dataskärmar som gör sitt yttersta för att göra något slags världsbygge, och en dialog mellan vår karaktär och en röst via komradio dyker upp och försöker påminna oss om syftet med våra handlingar. Nu har förvisso From Software en tendens att vara otydliga i sina berättelser, men jag känner att där finns det en tydlighet i otydligheten. Det finns NPC karaktärer som hela tiden refererar till grundberättelsen och framförallt bidrar de till världsbygget. Här är det mer sparsmakat på den fronten och det är inget fel egentligen, men jag känner att det är så pass avskalat att det blir anonymt och jag kommer på mig själv med att bara springa från fiende till fiende utan att överhuvudtaget tänka på berättelsen alls. Jag hade kunnat ha överseende med det här, om inte spelet försöker lägga stor vikt vid dess tematik och berättelse innan spelet verkligen börjar. Nu blir det mest en ”Slå på konstiga djur”-simulator. Vilket såklart kan vara kul det med.

Frågan som nu är på allas läppar och som förmodligen är elefanten i rummet är: finns det plats för Dolmen bland alla andra Souls-like? Jag säger faktiskt ja. Det är givetvis inget Elden Ring och det ska inte jämföras med det heller. Då det ena är ett enormt spel med en öppen värld, med ett världsbygge ambitiöst som få. Dolmen är mer rättframt och linjärt. Det lämnar förvisso en del att önska när det kommer till responsen i kontrollerna och berättelsen är mycket anonym. Men är man ett fan av genren och att man känner att Elden Ring är en aning överväldigande med sin storlek, eller om man bara behöver en smakbrytare som fortfarande bjuder på en god utmaning tycker jag att man ska ge Dolmen en chans.