Dimension Tripper Neptune: TOP NEP

Hyperdimension Neptunia är en spelserie med tio år på nacken. Under tidens gång har serien ändrat skepnad. Framförallt när det kommer till genrer. Action-RPG och kortspel är bara två exempel. Nu är det dags för serien att ta på sig en skrud som Rälsskjutare huruvida den sitter som en smäck, eller om den är illa åtsittande tänkte jag att vi tar reda på nu.

Vi tar på oss rollen som kallas för Older Neptune. Vem den personen är har jag ingen aning om, eftersom att jag inte spelat ett enda spel i genren innan och spelet förklarar det inte för mig heller. Allt jag behöver veta är att jag ska flyga framåt, med hjälp av hens anordning på ryggen samt skjuta på allting som kommer i min väg. Någon mer berättelse får vi inte. Utan det är bara att göra kanonen redo och vässa svärdet, för nu blir det tydligen åka av.

Spelet är en rälskjutare. Vi ser således bara karaktären bakifrån och kan bara förflytta hen upp, ner, höger och vänster. Med ett knapptryck avfyrar vi kanonen karaktären har till sitt förfogande och med ett annat knapptryck kan vi hugga med det svärdet hen bär med sig också. Svärdet är lämpligast att hugga lite väl närgångna fiender med, eller hugga de projektiler som fienderna skjuter mot oss. Eftersom fienderna är konstanta på spelets fem banor, är att konstant hålla skjutknappen intryckt en taktik som visar sig vara mycket stabil.

När det är dags för bosstrider visar sig spelet även ha ett stänk Bullethell i sig. Bossarna kan ibland skjuta projektiler som praktiskt taget täcker hela skärmen. Det gäller då att försöka undvika dessa, samtidigt som vi skjuter för glatta livet. Likviderade fiender skänker poäng och på banorna dyker det även upp mynt och dylikt som man kan flyga in i för att plocka ytterligare poäng. När man kommit upp i en viss poängnivå dyker små fé-liknande figurer upp vid huvudkaraktärens sida. Dessa figurer hjälper oss i striderna och striderna blir således inte lika besvärliga. Spelet är dock inte särskilt svårt. Jag fascinerades av hur lätt jag flög genom banorna. Det kan förvisso bero på att alla banorna är ganska korta, men jag reagerade på att striderna blev svårare. Spelet har två svårighetsgrader: Normal och Svårt. Det enda som verkar skilja dem åt är när man dör. Dör man i normalläget, kan man betala 500 poäng för att få starta där du dog. I det svåra läget måste man börja om från början. 

Spelet skulle rent utseendemässigt kunna kallas för en färgexplosion i Anime-stil. Färgerna är så pass starka att det nästan gör ont i ögonen. Karaktärerna ser okej ut. Pixelgrafiken gör automatiskt att det får en retrostämpel på sig, vilket inte alls är något fel och det ser som sagt helt okej ut. Det finns designer bland fienderna jag kan uppskatta, men eftersom att allt går i ett så rasande tempo, är det svårt att ens ta in dem. Musiken är i stort sett lika intensiv som spelets tempo. Det passar sig ypperligt under tiden man spelar, men det är inget soundtrack som jag kommer att nynna på när jag inte spelar.

Det är förutom att vara utmaningsmässigt lätt även väldigt lättspelat sett till kontrollerna. De flesta kommer vilja spela detta med en handkontroll, vilket inte är konstigt. Kontrollschemat är dock så pass lätt att det inte är några problem att spela det med tangentbord. Det finns verkligen inte så mycket mer att säga om spelet egentligen. Det gör vad det ska och gör vad det vill. Det är inte det mest finslipade spelet, men med tanke på banornas korta längd gör det inte så mycket. Jag känner dock att spelet är lite väl kort. Är man riktigt flink i fingrarna kan man säkert klara spelet på bara ett tiotal minuter. Å andra sidan vill spelet vara kort. Det vill att man ska starta upp det flera gånger för att försöka plocka fler poäng än vad man gjorde sist. Vilket gör att det bör vara kort, för att den motivationen inte ska bli alltför avlägsen.

Dimension Tripper Neptune: TOP NEP är en rälsskjutare – varken mer eller mindre. Det strävar inte heller efter att vara det. Det vill vara ett kort spel, där du utmanar dig själv till att plocka mer och mer poäng under dina omgångar. Ett tidsfördriv man plockar upp ibland för att döda lite tråkighet. Tyvärr för den korta speltiden med sig att jag upplever det som att spelet är över innan det ens har börjat. Att det dessutom inte är särskilt utmanande blir spelet en axelryckning som bara kommer och går tyvärr. Jag kan tänka mig att det finns flertalet mer stimulerande spel i den här genren.