Destiny 2

När Destiny lanserades 2014 var hypen stor. Jag liksom många andra flockades till spelet för att avnjuta allt det som Bungie hade att erbjuda. Det var fantastiskt – de första dagarna. Spelkänslan var härlig och kontrollerna var underbara, men det fanns en stor brist med spelet: storyn var en oförklarlig tågkrasch som i slutänden var en osammanhängande röra. Destiny reducerades från något fantastiskt till simpel ’lootgrinding’. För egen del var jag inte kvar i spelandet då expansionen The Taken King som enligt rykten åtgärdade många problem med spelet. Istället blev Destiny ett spel där jag slentrianmässigt spelade och hade kul tack vare umgänget med vänner.

Till Destiny 2 har Bungie lyssnat och lärt från första spelet för det börjar storslaget och bombastiskt. Introduktionen där en ny fiende, Ghaul, attackerar civilisationens tryggaste punkt med sin röda legionen. Hänsynslöst krossar han vad som var första spelets tryggaste punkt och det berör mig djupt. Jag fångas in av handlingen och blir berörd. Under de två första uppdragen får jag en mer koherent och känslomässig handling än jag fick under hela första spelet. Jag blir sittande som på nålar och vill bara ha mer. Bungie serverar oss cutcenes som förklarar delar av storyn, ger bättre kontext till uppdragen vi utför och har en tydlig röd tråd som löper genom uppdragen. Det kanske inte är världens mest originella berättelse vi får, men den sitter ihop och berör precis som en bra handling ska göra.

Destiny 2 börjar som ett single player-spel, men allt eftersom jag spelar vidare blir fler lägen upplåsta i takt med att jag avancerar vidare i storyn. Först får jag möjlighet att köra handlingen i co-op, sedan crucible som är ett arena-läge där du tillsammans med andra spelare tävlar mot ett annat lag i diverse grenar. I takt med att jag levlar upp och tar mig vidare i handlingen blir strikes, nightfall och raids tillgängliga. Strikes låter dig och två kamrater ge sig iväg på ett uppdrag tillsammans, medan nightfall är ett liknande läge fast svårare med bättre loot som belöning. Raiden är det absolut tyngsta som spelet har att erbjuda spelarna och här bör du ha en grupp dedikerade vänner, tillräckligt hög level och en massa tålamod. Jag erkänner öppet att jag inte riktigt är där ännu.

Utöver de ovanstående lägena finns det gott om möjligheter att spela vidare i Destiny 2 för solospelaren. Först och främst genom så kallade Adventures som i princip är vanliga sidequests med twisten att de faktiskt känns varierade och roliga att utföra. Det går även att plocka upp mindre uppdrag som Patrols och de däremot är mer slentrianmässigt farmande. Lyckligtvis kan du plocka upp dessa medan du gör andra saker vilket minskar deras tradighet. Slutligen kommer ett lite matigare uppdrag att låsas upp på varje planet. Dessa är större än ett vanligt adventure och jag tycker också det märks att de har fått extra kärlek av Bungie.

Som om allt ovanstående inte vore nog så har Destiny 2 ett flertal lagom stora områden: De är tillräckligt omfattande för att inte bli tröttsamma att röra sig i och små nog för att jag ska bli bekanta med dem och slippa gå vilse hela tiden. Genom olika adventures och patrols motiveras jag konkret till att utforska världen, något som ytterligare förstärks av gömda skattkistor och dolda områden där småbossar vakar över loot (så kallade lost sectors). Jag har alltid något att göra och där det snabbt blev slentrianmässigt i första spelet känns det som om Bungie med bravur lyckas undvika samma misstag i uppföljaren. Kanske är det därför som jag har så oerhört svårt att slita mig från Destiny 2.