Desperados III

Långsamt smyger John Cooper ut ur buskarna mot cowboyen bakom ladan. Han har exakt fyra sekunder på sig att döda honom, bära iväg hans kropp och gömma sig igen. Det finns ett problem dock, cowboyen mitt emot. John Cooper må vara en exceptionell individ, men inte ens han kan kasta en kniv snabbt nog för att ha ihjäl två män samtidigt. Men med ett knapptryck har jag övertaget. Med synkroniserade rörelser börjar både Cooper och vildmannen Hector röra sig mot respektive måltavla. Ett knivhugg och en yx-sving senare ligger de båda männen med ansiktet mot jorden. Inte ett ljud har hörts och duon förblir oupptäckt. Jag lutar mig tillbaka i stolen och sträcker på fingrarna, det här är bara början, och jag älskar det!

Desperados III är real-time-tactics (RTT) genren i sitt esse. Du spelar som John Cooper, en ung man med ett mål i livet; att nysta upp en trasslig familjesituation, och innan vi hoppar in på det spelmekaniska så vill jag prata lite om storyn.

Här finns verkligen en stor mängd gott och blandat; till att börja med högkvalitativa röstskådespelarinsatser och motion-capture animationer. Det låter kanske som standard, men för RTT genren där storyn brukar hamna vid vägkanten eller ha en historisk koppling (som gamlingen Commandos: Behind Enemy Lines och dess efterföljare), är detta en frisk fläkt av fräsch vårvind.

Dessa två väldigt grundläggande saker gör att karaktärerna jag spelar känns levande på ett vis RTT genren aldrig har upplevt förut. Det är en njutning att se Kate, John, Hector, Isabelle och McCoy röra sig snabbt och smidigt över skärmen i allt från mellansekvenser till gameplay. Karaktärerna är också välskrivna och har ett djup, de har drömmar, unika talmönster, och är ibland något av det mänskligaste som finns – logiskt motsägelsefulla beteenden. Detta gör nämligen att det känns befogat när vissa karaktärer inte är med på vissa banor, vilket annars kan verka rätt så ologiskt. Avslutningsvis så säger varje karaktär en liten fras varje gång man väljer dem eller ger den en order. Detta skulle snabbt bli tjatigt, om inte genierna på Mimimi Games hade valt att spela in nya fraser relaterat till banan du spelar, ett knep som verkligen gör mig fördjupad i spelvärlden. Kort och gott: Storyn är bra och hjälper till att bygga upp den värld där spelet händer. Om du är ett fan av spaghetti-western och inte hatar RTT så kan jag med gott samvete rekommendera det här spelet bara på storyn och presentationen i sig.

Jag har hållit det undan länge nog, låt oss snacka gameplay.

Desperados III är uppdelat i 16 stycken story-banor och fem stycken challenges. I varje bana har du med dig en till fem medlemmar i gänget (Kate, John, Hector, Isabelle och McCoy). I varje bana har du ett mål av något slag, det kan vara allt från “ta dig till punkt A” till “bränn ner den stora ångbåten”. Oftast är det mycket svårare än vad det låter, då en hel armé av fiender står mellan dig och ditt mål. Med ett fåtal puffror och ännu mindre liv, måste du använda dig utav smygande och list.

Varje karaktär har fem olika förmågor; John Cooper är den mest välrundade av dem alla med sin kastkniv, dubbla puffror och små mynt som han kan kasta för att distrahera fiender. Hector är den storväxte jägaren och har tillgång till sin yxa, hans enda kärlek Bianca (en enorm rävsax), och ett avsågat hagelgevär. Han kan också vissla för att lura fiender till sin position, eller rättare sagt Biancas järnhårda omfamning. Hector är också den ende i gänget som utan problem kan ta hand om spelets tuffaste fiender i närstrid, Longcoats. McCoy, eller som han vill bli titulerad, Dr. McCoy, fyller upp den klassiska krypskytte-rollen med sitt specialbyggda skjutjärn, men kan också distrahera och förblinda fiender med sin doktorsväska. Kate O’Hara kan charma fiender och få dem att titta åt ett annat håll eller följa efter henne under en kort tid. Hon är också beväpnad med sin trogna Deringer. Isabelle kan… Ja, vi ska nog vänta lite med att prata om Isabelle.

Med alla ovan nämnda förmågor ska du så oupptäckt som möjligt slutföra målet, för om du blir upptäckt går larmet, och då blir det jobbigt. Beroende på vilka karaktärer du har tillgång till så öppnar olika möjligheter upp sig. I ingressen använde jag mig utav det klassiska problemet med att ta itu med två fiender samtidigt. Det jag hade kunnat göra istället för att ta ner båda i närstrid, skulle kunnat ha varit att istället vissla till mig en av dem med Hector och sedan brutalt tagit hand om de en i taget. Om det inte finns någon som lyssnar i närheten, hade jag istället kunnat dra fram Coopers två pistoler och skjutit dem samtidigt. Det finns också en hel del environmental-kills där du t.ex. kan välta stenar på folk eller reta upp en tjur att stånga ihjäl personen framför sig. Varje bana är en sandlåda och det är upp till dig om du vill använda spaden, hinken eller den lilla leksaksgrävskopan.

“Men Joel, Pistoler i ett spel om smygande? Hur funkar det?” Jo kära läsare, låt mig förklara: Dina karaktärers skjutvapen fungerar alla på lite olika vis. McCoy och Kates vapen gör inte mer ljud från sig än en kastkniv, men kan bara skjuta ett skott i taget. Hectors hagelbrakare låter som ett mindre jetplan, men dödar ALLT som råkar befinna sig inom träffzonen. Alla vapen har helt enkelt sin egna användningsområden och går att använda när tillfälle ges (eller skapas). Du har ett ess till i rockärmen, nämligen Showdown Mode. Som jag nämnde i ingressen så tryckte jag på en knapp och allt drog igång. Du trycker på shift och spelet pausas (på de lägre svårighetsgraderna). Du har nu tid att sätta upp en handling per karaktär som kommer ske samtidigt så fort du trycker på enter.

Jag överdriver inte när jag kallar Desperados III för en sandlåda, för i slutändan är det du som avgör hur du hanterar en grupp med fiender. Högljutt? Tyst? En kombination av båda? Det är upp till dig, och det är hiskeligt roligt. Varje pussel har så många lösningar som du kan tänka dig och minst lika många till. Det går inte att överbetona hur kul det här är. Men det som verkligen gör det roligt är Isabelle…

Isabelle har två förmågor som skruvar upp kreativiteten till tusen, den första är Mind control. Du läste rätt, du kan ta över en fiendes handlingar och få denne att döda en av sina kamrater, eller varför inte göra en av de tidigare nämnda environmental-kills som alltid ser ut som olyckor? Den andra förmågan heter Connect och tillåter dig koppla samman två varelser så att en handling på en av dem märks på den andre (Lägg märke till att jag sa varelser och inte bara människor). Varför skära halsen av en när du kan skära halsen av två samtidigt? Eller distrahera två fiender på helt olika platser med en och samma distraktion?

Det var vid bana sju, där man låser upp Isabelle, som det sakta gick upp för mig exakt hur nyskapande detta spel faktiskt är. Visst, det är en beprövad formula, men ingredienserna är unika och välbalanserade. Allt från Isabelles väldigt kreativa förmågor till skjutjärn fungerar som ett väloljat maskineri där varenda kugghjul är välgjort.

Ibland går det bara fel.

… och ibland går allt bara så rätt.

Grafiken är bra, snygga färger, vackra animationer och extremt läckra skuggor. Det är ett snäpp över utvecklarens tidigare spel, Shadow Tactics: Blades of the Shogun, och är härligt att se på. Jag var lite orolig när jag hörde Western och trodde allt skulle ha ett fult, gult filter på sig, men icke. Ljudet är fenomenalt, speciellt ljudet från dina skjutvapen. Men även mindre ljud såsom fotsteg i grunt vatten och gurglande halsar som fylls med blod bidrar till en skön känsla. Pricken över i-et är musiken, en ny låt för varje bana självklart, som bara drar mig djupare in i spelet.

Desperados III är för mig ett spel i toppklass, men om jag måste säga något negativt om det så skulle det vara att det kan bli lite jobbigt när man ibland fastnar – men att det bara är att ta en paus och komma tillbaka senare, med ett mer klart sinne. Jag hade också gärna sett lite fler banor, men samtidigt är det skönt att storyn får bestämma hur många banor som behövs istället för spelet. Spelet har också ett fantastiskt snabbsparningssystem som sparar dina tre senaste tryck på F5. Så om du är ny eller veteran till genren så kan spelet ge dig exakt den utmaning du vill ha, speciellt då du kan skapa din helt egna svårighetsgrad.

Så till nästa gång, partner.