Death’s Door

Death’s Door är till spelsättet ett klassiskt action-rpg med tydliga inspirationer från souls-serien, men man har verkligen inte gjort Diablo, utan gått sin egen väg i både spelstil, berättande, och artstyle. 

Du spelar som en kråka, men inte vilken kråka som helst, utan en reaper. En kråka vars uppgift det är att skörda mogna själar och föra dem vidare till livet efter detta. Trots det allvarliga ämnet ser Death’s Door ut som något ur en sagobok. Det är många färger, söta karaktärer och till och med halvmysiga fiender. Världen du spelar i ser allt annat än hotfull ut, vilket ger en fin kontrast till det spelmekaniska, där du dödar allt som står i din väg.

För kråkan började allt som en vanlig dag på jobbet, en själ var redo att skördas, och det var din uppgift att skörda den. Dörren till verkligheten öppnas, och den håller sig öppen tills du hämtat ditt byte. Detta kommer dock med en risk, för så länge dörren är öppen är du dödlig. Men detta är ett standarduppdrag, in, döda, ut. Inga problem, eller?

I sista stund kom en mycket äldre och större kråka och stjäl själen från dig! Efter att ha konfronterat den större kråkan visar det sig att han, liksom du numera, är fast som en dödlig efter att hans byte flytt genom en låst dörr. Den äldre kråkan hoppades kunna öppna dörren med hjälp av själen som han stal från di, men icke. Istället glider själen tryggt in bakom dörren så att du inte kan ta den.

Du och den äldre kråkan får efter detta ett gemensamt mål, att öppna den sista dörren, Deaths Door.

För att öppna Death’s Door behövs det själar, men inte vilka själar som helst, utan helt enorma ultrabautastora jättesjälar. Dessa själar är de som på ett vis eller annat hållit sig kvar i livet för länge, och svält upp till en onaturlig storlek. Tre av dessa själar behöver du för att öppna dörren, och just tre finns i närheten. Men de vill verkligen inte följa med frivilligt.

Kan jag få din själ, tack?

Återigen låter premissen rätt så mörk, men ingen verkar riktigt ta den på allvar. Du kommer dö, antingen av skador eller ålder, om du inte mördar ett stort antal varelser och använder deras själar för att öppna en dörr. Visst låter det lite skevt?

Karaktärerna du möter på din resa är precis det, karaktärer. En häxa som förvandlar folk till krukor, hennes barnbarn som numera har en gryta som huvud, en riktig, levande människa som inte alls är ett lik som styrs av en bläckfisk, eller alla de andra kråkorna på ditt jobb. Alla lyckas göra ett intryck genom sina bubbliga personligheter eller roliga utseende. Varje gång jag träffade en ny karaktär blev spelet bara roligare och roligare, och vi har inte ens börjat prata om det spelmekaniska.

Kontrollerna är enkla och följer en klassisk action-rpg formell. Du har två typer av attacker, en snabb, och en som behöver någon sekund på sig att laddas upp. Du har också en pilbåge, men längre in i spelet låser du upp tre andra typer av distansvapen i form av en bomb, ett eldklot och en änterhake. Varje nytt vapen introduceras vid ett område där du får tid och tillfälle att använda det. Samtidigt låser det upp nya vägar och hemligheter på platser där du förut inte kunnat gå vidare, vilket ökar utforskningslusten. Dessa nya vapen som låses upp under spelets gång vävs in på ett otroligt smidigt vis och du känner dig aldrig uttråkad eller överväldigad. Du kan också självklart rulla bort med ett snabbt tryck på mellanslag.

Om du tyckte det lät lite tråkigt med bara två typer av närstridsattacker finns det variation här också med fem olika vapen. Alla med egen timing, skada och antal hugg/stick innan du behöver en kort paus. Kombinera detta med dina distansvapen och variationen är fantastisk. Varje ny situation (strid) går att lösa på flera olika sätt och något som passar just dig kommer du garanterat att hitta.

En av mina favorit kråkor.

Bygg din egna kråka.

Den sista droppen variation i denna gryta av skoj är fienderna. Du har fladdermöss, zombies (med och utan huvuden), tre typer av trollkarlar, pilbågsskyttar och boomerangapor som några av mina favoritexempel.

Att döda fiender ger dig deras själar, dessa går sedan att spendera på någon av de fyra attribut som kan få dig att slå hårdare, skjuta skarpare och springa/slå snabbare. Olika fiender är värda olika mycket själar beroende på hur svåra de är att besegra. Du kan också med lite lätt pussellösande och lätt plattformande hitta själbollar som är värda hundra själar styck! Ett riktigt bra pris om man jämför med alternativet.

Det sista du kan göra för att förbättra dina odds är att samla på dig gems. De röda gör att du kan skjuta fler skott från ditt distansvapen innan du måste ladda om, och de gröna ger dig en till värdefull hälsoplupp som måste tas bort innan du dör.

Death’s Door kan ibland bli riktigt utmanande. Ibland är det mängden och blandningen av fiender, ibland några få elitsoldater som står i din väg och som får dig att dö mer än en gång. Vid ett dödsfall måste du börja om från den senaste dörren du klev ut från, vilket leder mig in på spelets jättesmarta sparsystem.

Allteftersom du upptäcker världen låser du upp nya dörrar som leder dig tillbaka till kråkornas kontor. Kontoret fungerar som en hub-värld där du kommer åt varje dörr du låst upp under spelets gång. Utanför kontoret ligger dörrarna en bra bit ifrån varandra, och att dö långt bort från en dörr kan innebära att du måste spela om delen du precis försökte ta dig igenom. Detta låter kanske långtråkigt och repetitivt, men det är här som all den omtanke och arbete som lagts ner på en bra spelarupplevelse skiner som mest. Du kommer nämligen att låsa upp dörrar, dra i spakar och fälla ut stegar vars enda syfte är att skapa en så rak väg från dörr till plats som möjligt. Ett otroligt uppskattat tillägg i spelet som får mig att inte vilja sluta spela bara för att jag dör två gånger i rad, istället är det bara att gå tillbaka och prova igen.

Det som tar spelet från bra till fantastiskt är grafiken och musiken. Jag har otroligt roligt när jag slåss mot alla olika typer av fiender, och när jag inte håller på att slåss för mitt liv kan jag sakta ner och njuta av den fantastiska musiken, och framför allt, grafiken. De stora enfärgade ytorna, den simpla skuggningen och de unika karaktärerna liknar inte något som jag sett förut. Detta enkla kombineras med mycket mer krävande speglande ytor. Allt från vatten, till väldigt blanka golv gör att man nästan får uppleva allt två gånger.

Var har man sett denne riddare förut?

Ljuset och skuggorna spelar en stor roll i det som gör spelet vackert.

Death’s Door är dock mycket mer än alla små delar jag beskrivit ovan, för när pusselbitarna läggs ihop blir spelet något mycket större. När jag spelar Death’s Door känns det som att jag har rest i tiden. Jag är sju år gammal, min kompis pappa har grävt fram en gammal Nintendo 64 ur källaren och nu sitter jag med min bästis och bara går igenom spel, efter spel, efter spel. Plötsligt hittar vi DET spelet, det som vi inte vill byta ut, utan istället sitter och spelar, och spelar, och spelar. Spelet har nämligen inte bara fångat oss med sina glada färger, intresseväckande musik och utmanande action, här finns också en historia. Inte bara genom text och visuella hjälpmedel, men med den distinkta känslan av att jag upplever något speciellt.

Death’s Door är av högsta kvalité, och om jag måste hitta något att klaga på skulle det vara att spelet kanske skulle må bra av en karta ibland när man är som djupast inne i träsket. Men då hade spelet blivit något annat. Då hade jag kanske inte gått tillbaka till det där rummet av misstag, och plötsligt hittat en hemlig väg till en hälsokristall, eller upplevt den där kämpiga striden som låg i slutet av korridoren. För mig är detta en klar GOTY deltagare som kommer hamna högt upp på topp tio listan i slutet av året.