Carrion

”Det kommer gå bra, det kommer gå bra…” intalar sig den svettige vetenskapsmannen, där han sitter hukandes bakom sitt kontorsbord. ”Det här kan inte vara sant… det här kan inte vara sant!”. Vid det här laget har de gastkramande skriken från rummen intill tystnat, och ett tillstånd av stiltjemässigt vakuum har uppstått. Så till den grad att pulsen istället slår högre och högre för varje minut av tystnad som går, för det är just den oerhörda tystnaden han oroar sig mest för. Sekunder blir till minuter, och allteftersom bytts paniken ut mot försiktig trygghet. ”Är faran över…?” tänker han för sig själv där han sitter skälvande, kikande mot dörren på andra sidan av kontoret. Då plötsligt hörs något bakom honom. En ventilationstrumma brummar till, och det sista han hinner se är ett rött helvetesgap som öppnas upp för att svälja honom hel. Det blir ingen lunchmåltid för honom denna dag, eller för den delen någonsin igen. Istället är det den enorma tentakelprydda besten som använder hans ben som tandpetare – och han var bara ytterligare en munsbit på vägen mot nästa rum. Nästa rum där han kommer äta, mörda och lemlästa. Detta är Carrion!

Att terrorisera vetenskapsmän, ta ut soldater eller drämma in drönare i väggen är bara en del av det som gör spelet Carrion så roligt. Detta Metroidvania där du tar rollen som ett stort köttätande monster – muterandes och evolverandes med fler förmågor och sätt att mörda är på många sätt den friska fläkt som denna nära nog uttjatade genre behöver. Du är mer eller mindre det där vetenskapliga experimentet som löpt amok, och det är överlevnad som får dig att vilja utforska, äta människor och undvika ’mechs’. Att skapa ett sidoskrollande actionspel, där du spelar som monstret är verkligen ett modigt beslut… frågan är om det håller hela vägen.

Vad tusan är detta?

Som ni redan läst, så följer detta spel många av metroidvania-genrens grundstenar. Hitta platser att bygga dig ett näste, få en dörr till nästa område att öppna sig än mer – och när du utforskat området bra nog, lås upp redan nämnda dörr och ta dig vidare till nästa område. Allt med syfte att nå ytan; du befinner dig nämligen långt ner under jorden, i en hemlig bas. Allt eftersom du når nya områden, så hittar du nya förmågor – om det så är att ta över och styra människor, bryta upp särskilda dörrar, göra dig osynlig eller bara skaffa nya sätt att döda de där nedrans soldaterna. Ja, du är i konstant rörelse, där detta tentakelmonster du styr, smidigt och oerhört välanimerat rör sig genom nivå efter nivå.

Just progressionen är bland de bästa aspekterna med spelet – då du känner att varje förmåga verkligen är välbehövlig, och (på klassiskt Metroidvania-stuk) plötsligt kan göra det möjligt att nå platser på de tidigare nivåerna som du tidigare inte nådde. Allt utan att få dig att känna att det är tråkigt hasande fram och tillbaka i spelet – vilket är en fälla många av dessa typ av spel hamnar i.

Killen på dass kommer snart VERKLIGEN skita på sig!

Sedan har vi spelets goda sinne för detaljer – vilket syns i tentakelmonstrets utveckling. Inte nog med att den kan nå tre olika stadier; du kan faktiskt dumpa delar av ditt monster i kokongliknande säckar här och var på nivåerna. På detta sätt kan då nå olika förmågor under olika stadium, och på det sättet hantera olika situationer på bästa sätt. Detta är inte bara ett bra sätt att skapa en dynamisk och lekfull spelomgång, det är ibland rentav tvunget att tänka på, när det kommer till olika nivåer, och hur man klarar av de.

Med det sagt, så är det först här som en av spelets få nackdelar kommer in i bilden; avsaknaden av någon form av kartfunktion. För då och då under dina bärsärkagångar, eller smygmoment med farliga soldater, så kan du känna dig förvirrad i vart du ska ta vägen. Visst får man hintar här och var om var du ska – men då spelet på riktigt saknar någon form av dialog (vilket i sig är uppfriskande), så fanns det både den ena och andra gången som jag kliade mig i huvudet, frågandes ”Vart ska jag nu…?”.

Tack och lov, känns det som att det alltid löses till slut ändå – ibland till synes av slump. Som när ”sticky-bombs” som fastnar på ditt stackars monster, visar sig vara vägen framåt (d.v.s. använd sprängkraften i de, parat med en av dina förmågor) – ja, det känns genomtänkt, men bara inte förmedlat bra nog till spelaren.

Ibland spelar du som en undersökande vetenskapsman. Varför? Det får ni undersöka själva!

Sett till spelets presentation, så har utvecklarna verkligen slagit huvudet på den blodiga spiken – med oerhört väloljad estetik och snygga animationer, en ljudbild som för tankarna till Alien, och en atmosfär på det stora hela som verkligen drar in dig som spelare. Dock bör det sägas att spelets spellängd kan vara till både fördel och nackdel. Jag kom igenom spelet på bara ett par timmar – så för er som hoppades på en längre slafs-fest, ja då måste jag göra er besviken.

För mig däremot var detta den bästa tidslängden, då det hela kändes som att det var i en konstant utveckling, där varje droppe blod bara adderade till den sköna balett av blodbad, stealth och uppgraderingsrace för ditt lilla tentakelmonster. Nåja, nu ska jag gömma mig i en ventilationstrumma… Jag ser att det sitter en dum liten vetenskapsman där vid sitt kontorsbord. Stackarn, han tror han är säker! Moahahaha!