Back 4 Blood

Efter en minst sagt skakig co-op upplevelse med Evolve är Turtle Rock Studios revanschsugna att åter kliva in i samarbetsskjutarspelens hektiska genre. I stället för nytänkande 1 VS 4 har man tittat tillbaka på sina rötter, och där har man hittat zombies. Horder och åter horder av zombies!

Låt oss först få en sak ur vägen: att skjuta odöda i ansiktet med en hagelbrakare tillsammans med ett gäng kamrater är nästan svårt att göra tråkigt.

Därför kan jag redan nu avslöja att ja, Back 4 Blood (B4B) är i grund och botten ett roligt spel, med en tillfredställande och underhållande gameplay-loop. För att stå ut i en så proppfylld marknad som just FPS-co-op-PvE blir tavlans motiv än mer viktigare än själva ramen. Med de idéer som Turtle Rock valt att använda i spelet blir upplevelsen inte bara unik, den blir till och med bättre.

Till att börja med har man gjort det underbara, inkluderande alternativet med crossplay. Om du har en dator eller konsol som kan spela Back 4 Blood, då kan du spela med alla dina kompisar i samma situation. Jag har lirat med spelare från Playstation, Xbox, Steam, och Windows-store utan några som helst problem. Du kan också smidigt lägga till de som du gillar lite extra i spelets egen vänlista och efter detta med så lite som tre knapptryck hoppa in i deras spelsession för annalkande zombieslakt. Ett enormt plus i kanten för detta, och det skulle inte förvåna mig om vissa köper spelet av just denna anledning.

Ett sätt att bota den annars rätt så monotona spelupplevelsen brukar vara att ha med en hel del slump, vissa till och med extremt mycket som till exempel Deep Rock Galactic. I B4B hittar vi också slumpelement, men inte riktigt av samma grad.

Allt från specialzombies (mer om de sen) till hemliga bonusdörrar byter plats, eller försvinner helt, så vilken utrustning som är bäst för just denna spelomgång är svårt att förutse — men inte omöjligt. I slutändan ger det dock inte överdrivet mycket variation då de många olika kartorna är distinkta och olika (en bra grej) så du kan snabbt lära dig var du ska kolla för att hitta den bästa looten. Det är inte det bästa försöket att ge variation till olika spelomgångar, men inte heller det sämsta.

Något som gör banor mycket mer varierade är korten man drar i början! Varje bana har ett bonusuppdrag och en större negativ effekt. Dessa presenteras som spelkort i början på en bana. Korten kan vara allt från att dina medspelare inte får dö, till en bonusboss i början på banan. En personlig favorit är en tjock dimma som förstärker den lite otäcka atmosfären.

För att motarbeta dessa negativa effekter har du själv möjligheten att spela kort. Allt detta kortspelande kanske börjar låta som ett minispel à la Gwent, men frukta icke, detta är mycket snabbare och enklare. Dina egna kort kommer från en lek som du har byggt själv. Dessa kort kan ge dig mer liv, mer ammunition, förmågan att ha mer än en granat i sin ryggsäck och andra riktigt fräcka bonusar. Vad sägs som förmågan att kunna bära två stycken huvudvapen istället för bara en och en mesig liten sidopuffra? MEN du byter vapen 200% långsammare? En boost till din energi på cirka 200%! Jo jag tackar, men du kan inte längre sikta med ditt vapen. Det är en skön mix av rena bonusar, och kort som förändrar eller anpassar din spelstil. Då du själv bygger leken kan man bli riktigt kreativ och testa flera olika arketyper.

Du låser upp nya kort, klädstilar, banderoller och färger till dina vapen med supply points. Dessa får du en ansenlig mängd av efter varje avklarad bana. Att skaffa nya kort och annat härligt går som på räls, men med vissa begränsningar. För att låsa upp en ny plats där du kan lägga dina poäng, måste du först låsa upp allt i den innan. Detta funkar dock rätt så bra, då du som nybörjare inte skulle må bra av att behöva välja och vraka bland över 100 kort på en gång.

Okej, du har dina kort redo, kompisar vrålandes i valfritt chattprogram ochdu har en hel hög med zombies, eller förlåt, ”ridden” framför dig. Det är dags att spela spelet.

Du ska ta dig från ena sidan av banan till den andra, med några få undantag vid olika aktslut då du oftast måste ta dig tillbaka en bit för att utföra något uppdrag. Det är underhållande och riktigt roligt, tempot är bra och de olika banorna känns olika nog för att inte bli en namnlös massa.

Det som drar upp rolighetsgraden två snäpp till är alla olika typer av specialzombies. De är praktiskt nog uppdelade i tre ”familjer” med tre olika zombies inom varje familj. Du har de långa, stora långsamma typerna med en enorm hälsopool och en destruktiv klump på höger arm. Zombies som endast går att beskriva med formen ”rund” som kan både spy syra och sprängas. Slutligen har vi de där lite hemliga typerna som gömmer sig och plötsligt hoppar fram vid värsta valbara tillfälle. Jag gillar denna uppdelning då specialzombierna känns olika, men man kan fortfarande få ett hum om hur zombie X ska tas om hand om på bästa sätt bra från dess siluett.

Hur tar man hand om zombies? Med skjutvapen såklart! Inte vilka skjutvapen som helst, utan olika typer av skjutvapen. Den mängd av olika vapentyper det finns känns mer än väl tilltagen, samtidigt har man ett attatchment system där varje vapen kan få olika typer av sikten, magasin och andra uppgraderingar, men bara en åt gången av samma typ. Du kan forma ditt vapen till just det, ditt vapen, eller bara välja det som har mest stjärnor och inte bry dig så mycket, oavsett funkar det för att få varje omgång att kännas lite mer unik. 

Hjälp….

Något som är betydligt tråkigare är dock AI:n, både de som du spelar med och mot, verkar ha genomgått någon form av kirurgiskt ingrepp för att ta bort den delen av hjärnan som fattar viktiga beslut. AI:n fastnar i väggar, skjuter när det bästa vore att vara tyst och tappar bort sig, samt en distinkt brist på granatkastande. Specialzombierna ser man också en distinkt skillnad på, där de lite mer hemlighetsfulla typerna, som verkligen tjänar på att hålla sig gömda, istället går fram med uppsträckta armar så att du så lätt som möjligt ska kunna sätta en kulla i pannbenet på dem. Nu är förvisso B4B tänkt att spelas med andra, men om du är den ensamme spelaren, eller spelaren med en dålig internetuppkoppling, är detta inte spelet för dig.

Det finns också ett PvP-läge, men inte riktigt så som man vill att det ska se ut. Det går inte att sluta tänka på Turle Rock Studios och dra likheter mellan detta spel och Left 4 Dead.

Nej, du kan inte spela mot andra människor i kampanjläget, detta är en enormt tråkig brist, sen kanske vissa banor inte allas hade fungerat med detta koncept, men jag saknar det ändå. Speciellt efter tredje gången då jag får bevis för att specialzombiernas samarbete inte existerar. Men det finns ett PvP-läge, Swarm. Här tar en grupp på fyra på sig rollen som olika specialzombies, medans fyra andra spelar som överlevare. För zombierna gäller det att så fort som möjligt krossa allt motstånd, medan människorna försöker överleva så länge som möjligt. Efter att båda lagen spelat på vardera planhalva får det lag vars överlevare överlevde längst poängen, försten till två poäng vinner en omgång av Swarm.

Jag gillar detta läge skarpt. En omgång av Swarm tar max en halvtimme att spela igenom, men oftast mycket snabbare än så. Att få spela zombie är en riktig fröjd och makten man känner efter tidigare varit en svag liten människa har en nästintill berusande effekt. Det är kul att spela både zombie och människa, och här är det samarbetet på båda sidor som avgör. Detta läge spelas absolut bäst med tre andra kompisar där ni tillsammans sätter överlevarna ur spel, en efter en.

Snart kommer jag och tar dig!

Grafiskt sett gör spelet skäl för namnet, och mängden blod som stänker ut efter bara en minuts spelande hade varit nog för att råda bot på hela svenska vårdsystemets blodbrist. Det ser riktigt snyggt ut, och zombierna är inte långsamma gröna varelser, utan snabba, grå skräckinjagande små lik som gör allt för att få ett litet bett.

Slutligen har vi storyn… Eller har vi det? Den finns där, men berättas, för det mesta, samtidigt som du spelar i dialoger mellan olika karaktärer på din walkie-talkie. Om du har förmågan att koncentrera dig på både panikartad zombieslakt och ett gråtfärdigt självmordsanrop är du en mycket bättre lyssnare än jag. Efter att ha spelat igenom spelets enspelarläge är jag förvirrad. Det är tydligt att något vill berättas, men man har valt att göra det på det krångligaste sättet som finns.

Jag har också mer kritik… Du är begränsad i hur långt du kan gå i spelet sett till både supply points och achivements om du spelar solo. Detta är inte spelet för dig som inte kan lira det med andra, vilket man försökt förebygga med crossplay, men jag vill ändå kasta ut en varningens ord. Det andra är de ojämna svårighetsgraderna, de är tre stycken, och klivet från ett till två är BETYDLIGT större än om du går från två till tre, samtidigt är svårighetsgrad ett pisslätt. Det känns ojämnt och jag förstår om folk kanske tröttnar snabbt efter att ha försökt på samma bana tre gånger om, bara för att byta till en lättare svårighetsgrad och köra över allt i sin väg. Jag hade hellre sett fyra till fem typer av svårighet, där den högsta är ännu svårare än det som finns nu. Här vill jag säga att priset just nu kan anses något högt, men det är en fråga var och en får ställa till sin plånbok. 

Detta är dock något mindre skavanker i ett annars bra spel, bra nog för ett bra köp, men lite för naggat i kanten med för toppklass. Kommer jag fortsätta spela Back 4 Blood? Utan tvekan ett starkt ja! Kommer jag lägga ner runt 200 timmar på det som jag gjort med Deep Rock Galactic, ett spel i samma genre? Där är jag något mer tveksam, men om du har letat efter ditt nästa zombieslaktarpsel för kompisgruppen behöver du inte leta längre än Back 4 Blood!

Juste! Detta är viktigt att veta innan köp, bra eller dåligt? Säg vad du tycker på nördlivs discord!